Kapitel 2 Förlorade moln - vunna vågor

”Rymden och atmosfären var grå utanför gallergluggen, som om de ville vända honom ryggen, vara osynliga, straffet för hans svek. Inte ens månen eller någon planet ville visa sig.

            Prinsen visste inte vad han hade gjort för fel och grät. Han grät varje dag. Alla frågorna hade han lärt att besvara och ramsan med avbönen kunde han utantill; Att förflytta sig snabbt i flygmaskin är en styggelse. De enda riktiga sätten att resa är med vagn, fartyg eller tåg. Då är man nära planeten, ser naturen, byar, människors vedermödor på åker och mark och får en äkta upplevelse av tid och avstånd.

            Vid förhöret hade känslan av inkvisition varit påtaglig och kanske skulle han inte ha tillagt att man eventuellt kunde sväva fram bland bomullsmoln med en långsamt och lågt gående zeppelinare. Upplevelsen var snarlik en tågfärd och mycket vacker.

         Tårarna ville inte stoppa – domen hade blivit hård, straffet långt – skulle ingen hjälpa honom?”

Ur ”Lille Prinsens meningslösa och patetiska försvarstal” Från Antoine de Saint-Exupérys ofullbordade manus hittat i en flygarbag utanför Alger 1944. Historiska arkivet Alger.

Hon vaknade med huvudet mot kockens axel, Nelson hette han visst. Hans andhämtning var lugn och stadig. Själv låg hon bekvämt förutom att armen på något vis fastnat under hans rygg så hon buffade honom vaken med den fria högerhanden.

         ”Du måste upp, det är bråttom.”

          Nelson, fortfarande förvirrad och upphetsad av en erotisk dröm kände blomsterdoften från hennes hår och drog ner henne till en kyss. Han var fortfarande klart berusad. Hon lät det ske men lyckades ställa sig på knä, lossade handen från nacken och började dra honom i kavajslagen.

          Solen hade varit uppe en stund, stigit till sju, kanske åtta på den helt molnfria himlen. Natten hade inte lyckats kyla ner luften och redan nu stod det klart att det skulle bli en ny mycket het dag.

Några fiskmåsar skrek till ovanför bokkronan och seglade neråt mot havet. Diseldunk och ångbråmande ekade in över det glimrande vattnet, tog sig uppför bryggor och pirar, studsade in bland gränderna, steg till parken, mattades och dog mot bergssidan. Den ryska flottan hade lättat ankar och tuffade ut ur bukten. Ett brokigt stim långsamma fiskar.

          Nelson drog med tumme och pekfinger lite tafatt i henne, drömmen släppte sitt grepp och blev glömd. Morgonståndet mjuknade. Han satte sig upp, tände en cigarett och insåg att han var vaken. Munnen var torr och han sträckte över cigaretten. Hon tog ett bloss, lät röken rinna ut genom näsan, hostade och darrade lite. Ingen av dem hade klocka så hon hoppade upp och skuttade bort över gräsmattan tills riddarkyrkans urtavla blev synlig.

           ”Drygt halv åtta, du kan fortfarande hinna. Du ska till Slottet. Jag skjutsar dig.”

          Slottet? Visst djävla fan. Nelson ville lägga sig ner igen sova ett tag till, bara glömma brevet. Hans lathet började redan formulera ursäkter och förklaringar till varför han inte dykt upp och egentligen hade han inte åtagit sig uppdraget – att han glatt använt förskottet talade emot men ville slottet sprida pengar till okända var det inte hans problem.

Men hennes disciplin, vilja, var starkare, hon såg en möjlighet i Nelson, han kunde bli nyttig för henne, om Slottet i havet ville ha honom kunde han inte enbart vara en vivör, något gott och stabil kunde lockas fram ur honom. Bakåtlutad lyckades hon dra upp honom till stående.

Nelson tittade sig runt. En av de nya skorna var borta – vagt mindes han skoskav och en hög lyra upp mot ett fönster som vibrerade i takt med musik.

        ”Glöm skorna, den är borta. Kom, min motorcykel står vid parkingången.” Med ett eftertänksamt pekfinger på hakan och väldigt näpet tillade hon mest för sig själv ”Tror jag”.

           Nelson siktade och fick iväg ett kast som redan i rörelsen övergick till att bara imitera full kraft och ilska och den ensamma skon flög in i ett buskage. Den var inte ens snygg, bara köpt för att han tröttnat på att prova skor.

             Med handen stadigt runt hans pek- och långfinger började flickan dra honom ner för parksluttningen.

En svart motorcykel låg utanför grindarna. Den rödhåriga satte fyr under pannan. Vattnet var fortfarande hett från nattens åktur så efter en kort stund kunde motorn arbeta. När Nelson satte sig bakom henne fick de blöta strumporna honom att halka till mot fotpinnarna och nästan välta ekipaget. Hon var nätt men han vägde drygt nittio kilo.

 Dunkandet från motorn fortplantade sig från sätet upp längst ryggraden. De rullade makligt förbi några uteserveringar – en kopp kaffe vore gott, eller snarare tre, men det fick bli senare.

 Under den tunna klänningen var hennes höfter varma mot hans händer. När de kom ut på kustvägen hade morgonståndet åter nått full styrka och han drog henne hårdare mot sig, ingen protest bara en liten tillrättaläggande stjärtvickning. ”Mäns prioriteringar” tänkte hon, ”här gäller det att hinna fram”, lade i högsta växeln och gav full gas.

Små vikar med smala sandstränder avlöste varandra, en och annan segelbåt låg för ankar med revade segel och frukostätande besättning, där mellan bröt bergsväggar med klamrande dvärgtallar sikten mot havet. En sista grusmeander nedåt fick Nelson att komma ihåg varför han inte tyckte om att åka motorcykel, apparaten veknade och greppet var nu vitknogat kring sadelkanten.

Landskapet öppnade sig och i slutet av raksträckan som skar genom sädesfält kunde de se Tre Tallar någon kilometer bort. Än fanns tid kvar men så lossade en mörkröd bubbla från badorten och steg upp i luften. Människan kunde fortfarande flyga.

De stannade vid kajen. Nelson klev av men den fräkniga satt kvar och lät motorn pysa i friläge. Zeppelinaren hade hunnit vända, var fortfarande i stigande, passerade, det gick att urskilja ansikten i gondolens fönster, och strävade ut över viken.

       Hoppet om att bli upplockad, att giren upp mot land hade varit någon slags provmanöver, dog hos Nelson och flickan lade märke till sättningen i axlarna. Han var ändå nästan för gammal även om det var svårt att avgöra åldern verkade han nu hopplös.

         ”Jag fryser i fartvind, kan jag få rocken som ett litet tack?” ynkade hon och tyckte att hon spelat över lite och väntade sig ett nej. Men Nelson bara krängde av rocken, det gröna fodersidenet glimrade i solen som redan värmt luften till en temperatur där andra plagg än tunn bomull var onödiga, och hjälpte henne på med den. Med skörten under stjärten och ärmarna uppkavlade gav hon honom en kyss på kinden. ”Hej då, vi syns.” Ettans växel och iväg. Rocken skulle nog passa Roy på teaterbaren – synd att han jobbade så mycket – lite trög också men han kanske skulle förlåta henne för att hon försvunnit igår. Väl upp på första raksträckan byttes skuldkänslan och ömsintheten till livslust och frihet bara stört av ett vagt molande av att ha förlorat något.

De blöta strumporna slängde Nelson mot några skräniga måsar på toppen av en skräphög i brytningen mellan kajen och badstranden. Han hoppade ner från strandpromenadens mur med en duns, ett knä smärtade till. Sanden var redan upphettad, eller alltjämt varm från gårdagen och lugnande. Det var åratal sedan han gått barfota i sand och slött började benen nära på av sig själva vandra framåt, ironiskt nog i linje med aktern på zeppelinaren som nu var mitt över viken. Hans kropp gjorde ett fåfängt försök att hinna i kapp åt honom.

Längst det stenlagda promenadstråket låg serveringar axel mot axel. Alla fortfarande igenbommade, det skulle dröja innan han fick kaffe – men han brydde sig egentligen inte. Apatin avbröts av en våg som lämnade en brännmanet på foten.

”Satan.” Han spratt till, geléklumpen blev en luftvarelse och landade på en gul markis som skuggade den närmsta restaurangens bord. Två varv hann han hoppa på ett ben innan han föll bakåt och handlöst satte sig på rumpan. Mullrande skratt och höga tjut kom från skuggorna under markisen. En gråskäggig man med seglarmössa, kramade om två flickor, en i var arm. Deras ansikten gömde sig mot hans bröstkorg och guppade i takt med den stora magen. Några sekunders andhämtning, sen kom tjuten igen. Nelson blev för ett ögonblick arg men skratten smittade och till sist skrattade alla fyra, Nelson i sanden med händerna runt magen som i knip och de tre nu framåtböjda över bordet. Kraftiga luftindragningar, lite snörvlingar men det gick inte att stoppa att en till gemensam attack brakade loss.

Torkande sig i ena ögat sträckte den gråskäggige ut en hand och vinkade upp Nelson mot bordet.

         ”Oj, så gott har jag inte skrattat på länge. Richard, kapten” förtydligade han med ett kraftigt finger på skärmmössan och pekade sedan på en liten enmastad segelbåt ett hundratal meter ut från stranden.

          ”Och dessa sköna strandsatta najader. Belinda”, en blondin i en för stor röd badrock, ”och Lix” med svart hår i lugg och iförd endast svart bikini. Presentationen renderade kaptenen två kindkyssar och Nelson glada vinkningar. Sedan fortsatte småfnissandet. Egentligen hade hans vurpa inte varit speciellt rolig men tydligen hade alla behövt skratta och lustigheten blivit synergisk. ”Kom och sätt dig med oss.”

Med ryggen i korgstolen såg Nelson den roströda fläcken ovanför havet bli mindre och mindre – där flög hans chans.

      Serveringen var fortfarande stängd. Kaptenen släppte greppet om flickorna, stegade hjulbent mot glasentrén och började bulta. Hummade lite och bultade igen. Ett sömndrucket ansikte kikade fram.

        ”Ditt skräp till allt-i-allo, vi har suttit här i en evighet. En flaska whisky och fyra glas”, och med en tumpekning över axeln, ett halvt frågande, halvt befallande ”Han där betalar” stoppade den morgontröttes nekande huvudskakning.

            Efter lite klirr och slammer inifrån kom nattvakten uthasande med flaskan och slog med kraft ner fem glas på bordet. Hällde upp dem till brädden, svepte ett och rapade fram ”Tvåhundra”.

             Nelson rotade runt i byxfickorna och bland mynten hittade han några hopskrynklade sedlar – var det verkligen allt han hade kvar?  Slet loss två och betalade. I bakfickan gömde sig ytterligare två gamla hundralappar tillsammans med en ny. Nelson brukade smussla undan pengar från sig själv vissa kvällar. En gång hade en halv femhundring blötts i en strumpa, den andra halvan legat i bröstfickan – dubbel säkerhet. Kaptenen som noga följde hans penningbestyr höjde ett ögonbryn tog tillfället i akt och bufflade vidare.

 ”Det här blir en bra dag. Ge oss frukost också.”

            ”Och mycket starkt kaffe” flikade Nelson in.

            ”Ni får vänta, köket öppnar tio.”

När kocken väl kom var tanken på frukost borta. Nelson och kaptenen satt dåsiga, med flaskan tom och glasen halvt urdruckna och drog eftertänksamma bloss på cigaretter. Flickorna hade somnat, antagligen efter en natts vaka.

Stranden fylldes allteftersom med badare, små parasoll, oljiga soldyrkande kvinnor och män, kopplade flämtande hundar, en kattbur, småglin med glass i näven och på plätt efter plätt markerade nyanlända sitt revir med handdukar, solstolar och picknickkorgar. Försäljarnas utrop blandades med skratt, plask, måsskrin och ropen från fotbollsspelande tonåringar.

Solen krämade på ett snäpp till och den druckna kvartetten sjönk djupare ner i korgstolarna. Restaurangägaren strök förbi deras bord med övervakande blick. Snart måste de gå, tidiga matgäster hade redan slagit sig ner och till lunch skulle stället vara fullsatt.

        ”Varför så dyster?” frågade kaptenen och skruvade menande på glaset. Nelson pekade på pricken i horisonten och skulle till att förklara men Belinda vaknade, var hungrig och stoppade hans ansats till självömkan. Lix kvicknade också till, lika tom i magen. Kaptenen snurrade glaset, det krockade med den tömda flaskan och Nelsons pengar smälte bort ytterligare. Snart stod mer whisky och en frukost på bordet, Nelson fick äntligen en kopp svart, ägaren övergav bevakningen, flickorna högg in på ägg och bacon. Kaptenen skålade med Nelson.

          ”Nå, känns det bättre nu?”

          ”Jag har missat ett stort jobb på slottet Solros” sa Nelson med stänk av stolthet.

          ”Visst, och jag har en lustjakt med tio matroser” åtföljdes av ett grin.

Förnärmad skulle Nelson till att berätta men såg sig själv utifrån för en kort sekund. Berusad, orakad, rufsig i håret och med trötthetsringar under ögonen. Genomsvettad skjorta med rödvinsfläckar och en skrynklig kavaj som båda hade suttit på i över två dygn. Gräsfläckar på knäna och barfota. Han tände en cigarett, den sista i paketet. Handen kom åt kuvertet när han skulle kasta asken. ”Tror du mig inte så läs själv” sa han och sträckte fram brevet.

         Kaptenen lutade sig bakåt och höll pappret långt ifrån sig, kisade och for sedan upp så att tallrikarna skramlade på bordet.

          ”Kom, vad väntar vi på?”

         Han var redan ner på stranden. Lix hann rycka åt sig ett rostat bröd som hon stoppade i munnen då hon trippade iväg. Belinda skalade av sig morgonrocken och tog whiskyflaskan. Nelson tömde kaffet och sitt glas innan han undrande följde efter.

         Kaptenen lufsade på. Vände sig halvt om med ett påmanande tillrop. Ett par ljusblå damtofflor med varsin lila blomma stod i sanden bredvid en handduk och i steget lyckades Nelson sticka fötterna i dem innan han hann ikapp.

          ”Hej, stopp, vart ska vi?”

          ”Se en riktig skönhet och kanske hjälpa dig” flåsade Richard utan att stanna upp.

       Snart var de i hamnområdet, passerade brygga efter brygga med segelbåtar och kom fram till de kommersiella pirerna. En kran lossade timmer från ett finskt lastfartyg; kådig doft av skog blandades sinnesförvirrande med havslukten för att ersättas av kaffearom då de rundade en stapel grå säckar stämplade med en stor brun böna. Belinda och Lix hoppade åt sidan. Nelson var inte lika snabb utan halkade till i en pöl olja som gav tårna och skoblommorna svarta fläckar. Kaptenen gjorde väg genom en kö glada badare som småpratande, bärande handdukar och massäckar, bordade färjan till Badholmarna.

Sedan tog rusningen stopp. Ett radband med vitklädda matroser och sjåare gick i skytteltrafik mellan några lastbilar – vars flak bak vattenpannorna dignade under paket, tunnor, säckar – och en bländande vit ångbåt och dess mindre syster akterom. En flock svartvita kor vallades ur en lagerlokal av några småflickor med vidjespön och ökade trängseln på kajen och förstärkte kakofonin med oroligt råmande.

Svetten rann under kaptensmössan då Richard pustade ut, tog flaskan ur Belindas hand och huttade. Med ett fånigt leende mönstrade han ångaren och nickade sitt godkännande.

”Vacker, vacker, hon…” han letade bättre ord men fann dem inte.

Det mjukt formade skeppet slängde solkatter från sina skinande mässingsdetaljer i deras ansikten och i virvlar ut på kajen i takt med skrovets svaga rullande. Däcken, dess överbyggnader och brygga kontrasterade vitheten med oljad mörk teak. Skeppspojkar lät smutsiga putstrasor fladdra ner i hamnvattnet där de lade sig på ytan och guppade som klungor av maneter kring skrovet.

          ”Jag såg henne komma in i natt. Hon kommer från Slottet i havet” påpekade kaptenen onödigt. Både på akterflaggan och målat mitt på den svarta skorstenen lyste slottets guldsol med en grön delfin i mitten. Symbolen var väl känd men sällan sedd.

           De slog sig ner i rad, flickorna i mitten, på en trave lastpallar och betraktade embarkeringen.

   Turister tog foton av sig själva poserande framför ångskeppet. En grupp män i gula kostymer kånkade ombord instrumentväskor och notställ via den aktre landgången.

Två luckdörrar slogs upp till det djupaste lastutrymmet och en liten kran sänkte ner det första av de framvallade svartvita nötkräken. Skrämt råmande och djuren på kajen blev än mer oroliga, värst bökade en kraftig tjur med svartglänsande hud och onda ögon.

        Nelsons blåsa gjorde sig påmind och han smet bort bakom en rostig plåtkur vid kajkanten. Strålen jagade iväg ett stim småfisk som ryckigt försvann in under en flytande tidning. Förstasidesrubriken gick ännu att tyda: Belägring!

Långt ute över viken hade zeppelinaren försvunnit, eller kanske var den lilla pricken luftfarkosten men Nelson var inte säker, det kunde vara skum i ögat. Bistert förebrådde han sig. Det var inte första gången han tappat kontrollen innan ett stort jobb. Han försökte skaka av sig dysterheten med en bestämd föresats att inte göra om misstaget och att det troligen varit ett skitjobb men han trodde inte sig själv, inte på någon av punkterna. En ljusglimt var att en ny middag kanske väntade i villan på sluttningen redan till nästa helg. Nelson drog upp och fiskarna återupptog sin måltid på en brödkant.

Hoptryckta mot kuren satt en gammal gumma och en liten flicka skyggt stirrande ut under en grå filt som fungerade som både huckle och mantel. De måste knäpptysta ha sett hans bestyr och försökte fortsätta vara osynliga men väl upptäckta sträckte den lilla fram en lortig och tiggande hand. De såg ömkliga ut och Nelson kände sig besvärad – kanske var de Gömda – troligen, vanliga tiggare var mer påflugna. Han grävde i fickan och ryckte upp en sedel. En gammal femhundring – en halv förmögenhet – och hade han en sådan kvar? Tydligen. Nytt rotande i fickan och han fick upp några småmynt, såg besvikelsen i den gamlas ögon. Va fan! Med berusningens storstilhet och i en slags fattigdomsgemenskap – de skulle bara veta hur ofta han själv var pank – tryckte han femhundringen i den lilla flickans hand. Skillnaden i nytta var enorm – han hade inte ens vetat att han haft sedeln, den kunde lika gärna ha varit uppdrucken. Den gamla norpade sedeln snabbt, kramade med ett hårt grepp som om den var ett farligt djur som inte skulle få chansen att röra sig, undkomma innan hon bockade med tårar i ögonen. Sedan kom paret snabbt upp på fötter och med den knutna handen tryckt mot bröstet och den andra i ett fast grepp runt flickans hand fladdrade gumman iväg med skygga sidoblickar – rädd för omgivningen, andra tiggare och kanske för att Nelson skulle ångra sig.

Men Nelson kände sig stolt eller lite glad över att åtminstone ha gjort något nyttigt med pengarna och räknade grumliga framtida poäng i karmahjulet.

Väl tillbaka på lastpallarna såg han att nästan all besättning och annan personal lämnat kajen och stod till större delen på den mindre följebåtens däck.

Lix väntade på pengar för att springa iväg och köpa cigaretter, uppenbarligen på kaptenens order, själv rökte hon inte. Nelson letade på nytt i fickorna och nu hittade han ett par skrynkliga sedlar av lägsta valören, sträckte över dem och fick ett tack och ett leende.

Vid den främre landgången stannade två bilar pysande av ånga och ett glammande sällskap började kliva ur. Först och snabbt som för att distansera sig från de andra hoppade en lång svartklädd kvinna fram. Gick likt en häger några meter bort och tände en cigarrett. Lite bök med knubbiga händer runt dörrkanten och en klotlik flintskallig man med valkar i nacken klämde sig genom dörren, tittade sig om och skrattade. En mindre hattförsedd sfär kom efter och började gå runt mannen som en måne i bana kring sin planet. Med en lätt bugning hjälpte, överdrivet artig en kort solbränd man med svart oljigt hår i piska, en liten guldbrun kvinna i vit klänning och sandaler ut från baksätet. Ur den andra bilen kom en parant dam i rött med en råtta eller kanske hund som bjäfste och snodde virvlar på ett rött koppel.

Sällskapet välkomnades av en grånad herre i oklanderlig vit uniform med blänkande gulddetaljer. Troligen skeppets kapten för han gjorde honnör mot varje ny person som kom fram. Han flankerades av en bockande man i beige rock med ett svart plommonstop i handen; mannen från igår, han med brevet. Nelson sänkte blicken lite skamset och ställde whiskyflaskan bakom ryggen. Skit också, han visste inte riktigt vad han skulle göra. Lix kom tillbaka med två paket så det fick bli några bloss.

          När sällskapet och deras bagage av väskor och trunkar kommit ombord halades den aktre landgången in.

Kvar på kajen stod tjuren ensam stampande med ett tiotal vitklädda runt sig som försökte få fast lyftselen kring bringan samtidigt som de undvek hornen på det kastande huvudet. Männen lyckades men några meter upp fick den sprattlande, brölande hannen något att brista i selen och föll på rygg med en hård duns mot stenläggningen. Tjuren försökte rulla upp på klövarna men hamnade över kajkanten och en kaskad vatten stänkte över de framrusande lastarna. Rop och befallningar; Plums, plums, plums och tre man hade omedelbart hoppat efter, flera följde lika tveklöst. Rep från skepp och kaj samt dragkroken under kranen sänktes nästan lika snabbt ner.

           Flickorna hann först fram för att se på den blöta brottningen mellan människor och tjur, kaptenen och Nelson ställde sig bakom. Kampen blev kort, djuret var i chock och snart var det på väg upp; vatten och urin strilade på de vattentrampande männen som tog några simtag och vigt klättrade upp längst pålarna till kajen. Längst relingen stod det nyanlända sällskapet och applåderade.

           ”Bravissimo, bravissimo, mina pojkar” ropade den rödklädda damen, omväxlande blinkande med sina långa ögonfransar och putande med de rödmålade läpparna. Hennes långe blonde följeslagare klappade avmätt artigt händerna.

Droppar från tjuren fick följet att snabbt dela sig, kvar stod bara mannen i rock. Nelsons blick släppte tjuren som sänktes ner i lastutrymmet och mötte kaffeögonen. En lätt vickning på plommonstopet och ett leende.

          ”Kock Nelson, Ohoj! Vad bra! Ni har hittat hit. Vi sökte er i staden men ni var inte hemma. Inte var ni vid lufthamnen heller. Zeppelinaren behövdes i ett brådskande ärende, så nu blir det vatten i stället för luft” sa han med en inbjudande gest mot skeppet. ”Jag heter Javier och är slottsherrens förste betjänt. Kom ombord.”

            Nederlaget kunde tydligen undvikas. Nelson var inte alltför berusad, han skulle kunna föra sig och mådde egentligen ganska bra. Turen var fortfarande med honom och tillsammans med lite skärpning skulle han nog klara jobbet. Det kunde till och med bli kul och han hade alltid varit nyfiken på slottet. Så långt tillbaka han kunde minnas hade slottet figurerat i bakgrunden; som liten skrämde småungarna varandra med historier om monster och fångenskap, under tonåren påstod sig var och varannan ha varit där på överdådiga fester och i yrkeslivet florerade rykten om slottets rikedom.

En gång då han och en vän varit på havsfiske hade de fått något underligt på kroken. Till en början, ute i båten, trodde de att de fångat en jättemanet sedan såg det ut som en träskiva med fladdrande tygstycken i kanten. Först uppe på stranden hade de förstått att den meterbreda rundeln var en solrosblomma. Den måste ha drivit från slottsön. Slottet hette egentligen Solros men de flesta sa Slottet i havet.

Nelson hade säkert hört hundratals berättelser med varierande sanningshalt men nu skulle han få se med egna ögon. Ha inga förväntningar lovade han sig själv men redan i första steget bröt han löftet och började beräkna framtida inkomster med utgångspunkt från förskottets storlek. De få sedlarna han hade kvar strödde han skrockfullt i vattnet som ett offer till slottet och för egen tur. Småmynten följde efter.

         Halvvägs över landgången knuffades han nästan i hamnbassängen, ett rep räddade balansen, av Richard och flickorna som trängde sig förbi. Med framsträckt näve ställde kaptenen sig ivrigt på däck, grabbade tag i betjäntens hand och skakade med hjärtlig kraft.

”Jag är kock Nelsons assistent… ”, blåljög han ”… och med oss har vi två flinka lärlingar.” Flickorna neg med knappt återhållna fniss. ”Allt vårt bagage blev stulet på stranden. Redskap, knivar, kläder, ja ni förstår” fortsatte han ograverat. Nelson rodnade paff och förberedde sig på att omedelbart få vända tillbaka till kajen.

           Betjänten vred loss sin hand och kallade på en vitklädd.

”Vi ska nog kunna ordna några badrockar och annat behövligt till er” sa han lugnt utan något yttre tecken på ifrågasättande, snarare såg han road ut. ”Stewarden här visar er till hyttdäcket.”

Kaptenen sken upp, smekte beundrande relingens trä och tog vit rygg med flickorna efter.

”Ni får förlåta att vi inte tänkt på att ni givetvis har egen personal.” Och när Nelson inte sa något utan mer förläget hummade lite fortsatte Javier efter en mönstrande blick: ”Ni kanske också vill ha ombyte? Följ efter här så visas ni till er hytt. Vi ber om ursäkt för begränsningarna i garderoben men ni är ju inte avstämd ännu.”

          Nelson förstod inte vad som menades. Avstämd? Han kände att han allt mer förlorade greppet om vad som skedde. I stället för att styra, eller åtminstone ha hyfsad kontroll, tog händelserna ett allt fastare grepp och han sögs med. Till en början hade han nu plötsligt tre så kallade anställda, konstaterade han med en huvudskakning. Tog stegen upp till relingen och innan han ställde ner fötterna på de putsade plankorna skickade han de oljiga badskorna efter sedlarna. Inte mycket till offer.

         När landgången halades in tog sig tre svarta katter, med spetsiga öron och långa avsmalnande nosar, ett skutt och hann ombord. De zick-zackade mellan passagerarnas ben och hittade det rätta paret. En kort stund gned de sina huvuden mot betjäntens byxor för att sedan slinka iväg och krypa ihop i en soffas skugga på akterdäcket.

       Den sista förtöjningstrossen lossades samtidigt som Gamla kyrkans klockor började slå tolv. Pistongerna trampade igång och SS Calistron tuffade ut på det kava solglänsande havet.

Kapitel 1 Hetta och champagne

Han hade aldrig sovit i en säng. Golv eller bar mark var hans plats. Föll han i sömn på en soffa eller i hörnet av en fåtölj väckte mjukheten honom efter en kort grumlig stund. Emellanåt lyckades han slumra till några minuter stående. Utan att ramla omkull, han var för liten för att fallkraften skulle bry sig om honom. Nej, inte ens den brydde sig. De nätter han hade fått sova sedan middagsgästerna och vännen kocken hade stigit iland på ön var få, ingen obruten och i natt skulle det troligen inte bli någon vila heller.

Djupare in, i svitens tredje salong, vankade Narren av och an. Gick stelt, styltigt in det nya paret skor och talade till tomma luften eller osynliga åhörare. En plan förklarades återigen, samma ramsa som de senaste nätterna: "En måste dö. Först en …"

Den lille satte sig under det svarta draperiet vid dörren. Inte för att gömma sig, slagen skulle komma, men han kunde höra när katterna gled förbi utanför i korridoren. Och han var inte längre lika rädd, han hade fått en vän. Kocken måste vara hans vän, fastlänningen hade ju slutat bära sin skärmmössa.

Knappt en ynka halv öl in i kurerandet såg Nelson mannen svänga upp dörren till restaurangen, kryssa mellan slitna lunchdrinkare vid baren och sedan gå rakt genom matsalen mot hans hörnbord. Stegen var irriterande hurtiga och viga. Skörten på den beiga rocken fladdrade, mörk kostym, vit skjorta, en smal grön fluga kring halsen och på huvudet ett svart plommonstop. Händerna dolda i vita tyghandskar. Framme vid Nelson gjorde han en antydan till bugning med två fingrar mot hattbrättet, fiskade upp ett gult kuvert ur innerfickan och sträckte fram det.

          ”Det gäller ett uppdrag.”

Nelson höll undan blicken, lågt ner på den tjockkläddes byxor som tryckte mot bordskanten – kritstrecken korvade sig och tyget såg grovt ut – men mannen lät sig inte ignoreras och Nelson var tvungen att titta upp. Plommonstop? Vem fan bar plommonstop nu för tiden? Dessutom var hela klädseln underlig i värmeböljan, men Nelson varken tänkte eller orkade slippa ur sig någon spetsfundighet, inte fråga, helst inte prata för gårdagens sjöfylla skavde fortfarande cellerna. Han begärde inte mer av stunden än att få sitta tyst bakom tidningen och tvinga i sig ett par öl – bara att beställa hade varit ansträngande nog – men tydligen var det en för stor önskan. Och hur kunde mannen ha handskar och rock? Nelsons egen tunna sidenkavaj var för varm. Överflödig om det inte hade varit för att den dolde vinfläckarna på bröstet. Vit skjorta var ett snyggt men idiotiskt opraktiskt plagg. Bara skjortans tunna bomull var nära på för mycket i den exceptionella sommarhettan som för några dagar sedan hade slagit ett sekelgammalt temperaturrekord. Högtrycket tycktes nu ligga kvar och ruva kusten med staden som centralt ägg och inte orka lösa upp sig, mer på rent djävulskap än av någon naturlig meteorlogisk anledning.

Vanligtvis trivdes Nelson i värme men nu kladdade svett över hela kroppen. Den slöa takfläkten gjorde ingen nytta, rörde bara runt värmen och gnistrande dammpartiklar i de solstrålar som lyckats hugga sig in genom fönsterdraperierna. Tyget i skjortan var mer blött än fuktigt och hans tankar gick trögare än vad tributen till gårdagens vinkonsumtion borde bromsa, hjärnan arbetade jolmigt på halv fart.

        Mannen fjädrade på tå med kuvertet vajande mellan tumme och pekfinger. Nelson blev inte direkt oroad, han hade blivit delgiven många gånger, utan mer förvånad över att ha blivit hittad, igenkänd – mannen hade tveklöst vetat vem han letat efter – och Nelson ville bara snabbt få saken ur världen. Darrigt ryckte han åt sig kuvertet, än lydde inte handen men en namnteckning skulle han klara.

”Som sagt, det gäller ett uppdrag” sa mannen, nu med ett lätt, nästan spefullt leende som blottade ett par skrattgropar, vände om och rann ut ur restaurangen. Borta.

Nelsons ögon dröjde kvar vid entrédörren och han förväntade sig att den kostymklädde vilken sekund som helst skulle komma tillbaka, skratta bullrigt åt sin lustighet och avkräva en signatur. Men när dörren svängde upp var det ett gäng småflickor, alla i blå och röda baddräkter med lätta sandaler på fötterna, som kom in. De trängde sig mellan barstolarna fram till disken och tiggde isvatten. Troligen var de allmänna bryggorna bortom marinan deras mål för de bar en redan uppblåst rödvit badboll och en blommig hink med skramlande spadar – sandslottsbyggare. De två minsta fick dela på ett immigt glas. Citronskivan lades omsorgsfullt och sparsamt på en servett och sedan nådde en liten hand upp med skivan orörd till bardisken. Med varsin isbit i munnen skuttade flickorna sedan ner mot havet.

Nelson avundades deras bekymmerslöshet – framtiden påminde inte, stal inte av nuet, utan vandringen hem till kvällsmaten var något avlägset i slutet av en hel lång händelsefylld eftermiddag i vågorna och sanden. Själv hade han också en lång eftermiddag framför sig, förhoppningsvis händelsefattig, han skulle bara hålla sig i sin bubbla av avskildhet och dricka bort timmarna. Om han inte blev störd igen och kuvertet irriterade. Vad hade mannen sagt? Det gäller ett uppdrag. Och varifrån kom han? Intrycket han lämnat var kufiskt och det hade inte gått att bedöma hans ålder. Nelson fick för sig att mannen var äldre än vad hans smidiga djurlika rörelser gett sken av. Kanske var det den ålderdomliga klädseln som bedrog för ansiktet hade varit sunt solbränt, ögonen svarta – ton av kaffe, men under plommonstopet hade en rak lugg stuckit fram, inte gråstänkt utan korpsvart, i en nyans som gav sken av färgat hår. Och mannen hade inte sett varm ut under lagren av tyg, ingen fukt i pannan, inte en droppe svett i mustaschen, utan oberörd av värmen, som en vältränad människa. Det slog Nelson att han själv inte hade sagt något – behövt säga något och det var bra.

På linneduken kravlade två humlor för trötta för att flyga bredvid svaret på uppdragsfrågan – en gul rektangel mellan kniv och gaffel. Han satt vid ett färdigdukat bord, inte för att äta utan av strategiska skäl. ”Chef Nelson aux maines” spretade i grönt bläck. Han vägde kuvertet, fortfarande darrandes. På baksidan ett sigill i rött lack – Slottets i havet vapen – en delfin inuti en sol. Slottet? Varför kontaktade slottet honom och hur hade de vetat var han brukade återhämta sig? Eller det sista kanske inte var så konstigt. Han drack nästan alltid bort sina bakfyllor på den här kvarterskrogen känd för billigt öl, rustik italiensk mat och lugn avskildhet. Den främsta anledningen var dock att krogen bara låg ett par minuters gångväg från hans lilla krypin; en stökig vindskupa utan kök, sju trappor upp, där värden, en sniken dam, eldade ångpannan så snålt att hissen nästan alltid strejkade och ytterplagg var ett måste även inomhus under vinterhalvåret.

Nelson kunde inte förmå sig att öppna kuvertet, inte utan att först ta något starkt. Gårdagens arvode var väck – han visste inte ens om småpengarna räckte till den första ölen – och hans kreditvärdighet var numera ett skämt men det brukade ordna sig, flera av hans vänner sökte också ofta skydd här.

         ”En butelj”, han tyckte om ordet, ”öl till och en dubbel vodka” och eftersom han satt där han satt, ”Och Marie, en trattkantarellsoppa med rostat bröd” slängde han iväg till servitrisen. Han kunde inte bara hennes namn, han hade hittat hem till henne flera sena nätter, låt vara att det gått några år sedan nu, och deras samvaro hade övergått till ett syskonlikt band, eller kanske mer som det mellan en mor och en bortskämd son. Hennes skarpa blick avslöjade misstanken att soppan beställdes för att dryckerna skulle hamna på nota och att han inte hade pengar –vilket ju också var helt korrekt.

         Ölen och vodkan kom in; en kvick hivning och det tomma snapsglaset släppte några immiga droppar på kuvertet och gjorde en ring i bläcket.

        ”Och ta riktigt smör!”

Gårdagen ja, den hade varit lyckad på flera vis – han hade lejts in till en mindre trerättersmiddag i en villa uppe på östra terrasskvarteren eller som de kallades av innerstadsgyttrarna: Rikelutet.

”Räcker två hundra per gäst?” frågade värdinnan, rundnätt i femtioårsåldern, och när hon såg Nelsons förvånade min misstolkade hon den och ändrade sig innan han hann säga något, ”Tre hundra menar jag givetvis.” Nelson mumlade ur sig något som togs för ett ”ja” medan han räknade på hur mycket han skulle tjäna enbart på råvarorna. Tvåhundra per kuvert var överdådigt, tre hundra, tja, tack! Kanske skulle han lägga så mycket som hälften på inköp – troligen mindre.

         ”Du får skjuts ner för berget av mig. Vart ska du?” sa hon och lade handen på hans överarm.

         ”Saluhallarna vid Gamla kajen.”

                     

Vanligen brukade dofterna från det fuktiga stengolvet, fiskdiskarna, grönsaksstånden och saltet från havet göra honom lätt euforisk men nu var han stressad; överallt bland stånden in i de smala kryddgångarna, uppe på restauranghyllan, ölbåsen vid ingången, ja vart han än vände blicken trängdes och kryllade det av marin personal i vita uniformer. Tillrop och bakgrundsorl på ett språk som han först inte kunde identifierade, men sedan klarnade den ryska melodin fram.

Sjömännen handlade frenetiskt, han fick vara glad att han hann köpa hummer. Sex kilotunga blåsvarta skalkungar inlindade i blöt tång packades ner i en liten trälåda och spräckte hans skuggbudget – men kockådran i honom pulserade nyväckt och inspirationen inför middagen vällde fram, han blev på allt bättre humör och förrätten skulle garanterat imponera. En nätkasse med de mot vanliga dubbelt så dyra handflatsstora blå ömusslor var en excess, men skulle fullända måltiden redan innan huvudrätten.

         Två mindre sedlar och han fick kvitto på nästan det dubbla. Sedan följde han samma procedur för de övriga varorna utom vid köttdisken där den runde franske slaktaren av någon anledning hade ett ont öga till honom. Dunkelt mindes han en rödhårig kvinna – kanske ett kärleksstigmata. Men fransmannens kött var det bästa och fyra fint marmorerade mörkröda oxfiléer inrullade i papp gjorde sällskap med Nelson ut från saluhallen.

Han kom tillbaka till villan strax efter klockan ett, ställde kassarna och hummerlådan på arbetsbänken och fyllde en ölsejdel till brädden med torrt vitt vin, sodavatten och is. Ett par djupa klunkar gav bara svalka en kort stund men händernas stadighet höll i sig. Köksfönstren slog han upp på vid gavel men fick ingen lindring från värmen utan släppte bara in heta pustar tillsammans med torrt rasslande ljud från buskar och blad i trädgården.

Värdinnan trippade in, knallrött leende och tog sig själv ett glas. Första klunken lämnade en fyllig halvcirkel läppstift. Kvittona hade han ordnat i onödan, hon räknade inte ens summorna innan hon slängde lapparna mot en korg, två fladdrade ner på tegelgolvet, och tog position med höften mot köksbänken en handsbredd från honom och svalde mer vin.

”Varmt!” Hon och knäppte upp ett par knappar i blusen. Nelson nickade, fick bråttom, tog papplådan med potatis och flydde ut ur köket.

Efter två timmars slit i trädgården under ett träd med gröna äpplen, ångrade han nästan sitt inspirationsryck. Att skära en två centimeter djup, slantstor kork ur en Idahopotatis för att sedan gröpa potatisen ihålig likt ett tittägg tog sin tid och frestade på hans tålamod. En uppgift för ett köksbiträde. En timme senare slängde han den tjugonde och sista potatisen i hinken med kallt vatten. Åtta stycken extra, av erfarenhet visste han att det alltid bads om påfyllning.

Trädgården var formad som ett liggande ”u” med bottnen mot bergsväggen. Förbluffande var att den endast innehöll gröna växter med vita blommor. Varken rött, blått, gult glimtade fram om man bortsåg från terrakottastenarna i gångstigarna och den låga muren mot terrassen nedanför, samt de loja guldfiskarna som knappt orkade följa honom i förhoppning om brödkanter då han gick runt näckrosdammen. Två grodor, passande grönfläckiga, kväkte ikapp på varsitt blad. Nelson gav ifrån sig ett vänligt koack, det gjorde han alltid sedan år tillbaka när han såg en groda. De kväkte i retur, eller till varandra eller bara för att de var grodor men kväkandet valt som en hälsning gladde Nelson och han skakade på huvudet med ett inre förlåtande leende. På bottnen av dammen skymtade en grön delfin i mosaik.

Borta vid terrassmuren guppade en röd fyrkant, en keps på toppen av en krökt rygg. Ogräs slängdes långsamt men i jämn takt i en flätad korg. Nelson drog fram två cigaretter halvvägs ur ett paket.

”Får du verkligen ha en sådan keps – färgen menar jag?” inledde Nelson och sträckte fram paketet. Han var lite pratsjuk och ville ha en rast innan de verkliga middagsbestyren tog vid. ”Nelson, kvällens kock.”

          ”Raoul, den evige bladryckaren.” Ansiktet, solbränt och gråskäggigt, vändes uppåt och med en hand på låret hävde mannen sig upp i stående och drog svett ur pannan. ”Det är faktiskt sant, de har varit på mig flera gånger.” Han tog emot cigaretten, lät Nelson böja sig för att tända och drog ett djupt bloss. ”Jag brukar glömma att byta. Ser du där nere, två hus bort, den plätten sköter jag på förmiddagarna.” Solen låg rätt på och det illröda huset såväl som trädgården gav illusionen av att brinna. Trädgårdsmästaren grävde i overallfickan, fick fram en vit keps som han satte på sig med skärmen i nacken.

Nelson hade inte lagt märke till det tidigare, trots att han bott över halva sitt fyrtioåriga liv i staden, men nu såg han att varje trädgård följde samma grunddesign – grönt och endast en ytterligare färg. Trädgården nedanför gick i gula toner, österut såg han en blå och än längre bort tycktes en trädgård med en mörk kub i mitten gå helt i svart men det kunde vara skuggan från klippan som lurade ögat.

”Har du en egen trädgård?” frågade Nelson.

Bladryckaren flinade stort och sträckte armen åt väster.

”Följ terrassvägen nedåt till sista stenvillan så ser du triangeln med mitt lilla uppror ovanför stadsparken. Huset är mycket litet.”

Under handflatan klättrade Nelsons blick nerför berget, höll sig till serpentinen mellan de mäktiga stenhusen och trävillorna, halkade genom alléerna i parken, irrade i stadsgrytan för att sedan hoppa tillbaka ovanför parken och landade i en färgexplosion. Han skrattade till, hela paletten trängdes runt ett lågt trähus med stor veranda.

”Vad heter huset?”

           ”Gissa.”

           ”Säg inte…?”

           ”Jo.” En viskning och så skrattade de båda.

Nelson blev allvarligare när han tittade ut över bukten. Hundratals krigsskepp låg tätt i halvcirklar långt ut på redden. En febril trafik av alla upptänkliga småbåtar, kanoter och flottar med diversesäljare cirklade runt eller gick mellan hamnen – med skaffning och minnen från hem, från Norr – och fartygen på väg till Södra Kriget.

Väl tillbaka i köket kokade han potatisinkråmet och gjorde ett mos med smör, aningen grädde, salt, vitpeppar, en nypa muskot och rikligt med finhackad persilja. Sedan fyllde han de urgröpta potatisarna med moset, några få flarn stekt bacon och korkade igen dem. Någon timme innan han skulle klyva humrarna och bända upp musslorna för grillning till förrätten skulle potatisen in i ugnen. Överraskningen var alltid stor; ett krispigt rostat skal, ett par centimeter bakad potatis och sedan mosets lenhet mitt i hjärtat.

        Skalarmödan under trädet hade lönat sig och middagen hade nästan gått för lätt; till den ugnstekta oxfilén hade han helt enkelt, i en stor klick smör, bara brassat på hela kantareller, stenmurklor skurna i halvor, finhackad schalottenlök och kostat på sig att hyvla i några svarta tryffelknölar. Grädde, ett par tre skedar dijonsenap, lite svartvinbärsgelé för sötmans skull – Madeiravinet hade passat bättre men slatten var för liten för att undvara – aningen salt och svartpeppar och efter några minuter var såsen ihopputtrad. Ångade blomkålsbitar, morotsslantar och sockerärtor strösslade med grovt skuren basilika, dragon och persilja hade fullbordat rätten.

”Här är fem hundra extra och det är bara för potatisens skull!” mullrade värden fryntligt då han tryckte sedeln i Nelsons ena hand och skålade konjakskupan i hans andra. Den tjugofyraåriga konjaksflaskan stod kvar på köksbänken när Nelsons droska kom för att ta honom ner till stadens nöjeskvarter och han lät flaskan slinka ner i rockfickan, fick en kyss på kinden av värdinnan tillsammans med utfästelser om fler jobb, andra mindre middagar och en större buffé då dottern kanske äntligen skulle klara studenten.

På vägen in i droskan snubblade han till lite – redan smått berusad tydligen. I baksätet tog han en djup klunk av konjaken, riste till i kroppen, plockade upp några spänstiga efterrättshallon från en halvliters papplåda och krossade dem med tungan mot gommen. Det var kanske inte någon riktigt lyckad smakkombination. Nej, inte heller reprisen fick honom att ändra sig, hallonen flög ut genom sidfönstret, studsade mot ett träd och träffade nästan hästarna.

        ”Till Blå Klubben”, i kväll skulle det bli blues, tänkte han belåtet med vänster hand på rullen med dagens svartvita förtjänst – drygt tre tusen, en arbetares veckolön. En liten sup ytterligare och ett kort skratt; hur i helvete kan man döpa sitt hus till Regnbåge?

 Soppan ångade och på det rostade brödet smälte smöret. Först skulle Nelson äta sedan öppna kuvertet – slippa oron. Det var alltid bättre att veta vilken ny belastning eller obehaglig nyhet som skulle ignoreras även om han oftast bara slängde illavarslande brev; ”I sympati med strutsarna” brukade han halvljuga för sig själv som om den tama lustigheten kunde förändra vikt och innehåll i ett meddelande och ge absolution.

Trots värmen var tydligen het soppa vad han behövde. Svettningen avtog, svamparna och brödet var lagom mycket att tugga, maten gjorde honom gott och när han torkade sig om munnen hade cellerna i kroppen kommit på plats. En cigarett, tänd med stadig hand, flarn av spräckt röd lack på den vita duken och kuvertet var öppet.

       Bredvid ett gult brev låg sedlar! Det kunde inte vara sant, fem stycken rara, ovikta tusenlappar och dessutom i den gamla, starka valutan! Reflexmässigt dolde han dem under bordet. Lät tummarna smeka över det tjocka bomullspappret och pekfingernageln knäppa mot guldtråden. Han hade inte sett en av de stora gröna sedlarna de senaste åren och allt för sällan dessförinnan. Olika inköp och excesser fladdrade förbi, blev impuls och omsattes i handling. Brevet lät han ligga kvar i kuvertet.

”En flaska Gula Änkan”, ja för fan, klockan var redan ett och han skulle till och med hinna ekipera sig. Nöjt, mycket nöjt lutade han sig bakåt i stolen och gungade långsamt. Hans nyckelring hade en tjock fläta i guldfärgat silkesgarn med en tät tofts i änden – hans gyllene lejonsvans – och han slog den fram och tillbaka över näsan, ett omedvetet beteende när han var tillfreds, hade gjort någonting bra eller som nu blivit turligt belönad. Maries hotande blick möttes med en uppvisad sedel samtidigt som han formade munnen till ett tyst litet ”o”.

       ”Det spelar ingen roll, all champagne är slut” svarade hon med framsträckt hand, ”Ryssarna.” Sedan försvann tålamodet, ”Seså, får jag tusingen så kan jag få betalt även för förra gången.”

         ”Förra gången? Visst svarade Nelson, inte för att han kom ihåg hur mycket eller när det varit, mest glad över att det fått ske, lite kreditvärdighet fanns tydligen kvar. ”Men ge mig en vodka till, skicka efter en droska och avrunda uppåt till närmsta gamla hundring” sa han beräknande storstilat, det skulle löna sig nästa gång han var pank. Även om det nu skulle dröja ett tag så skulle den stunden komma – lika säkert som att solen skulle gå upp i morgon och att han skulle tömma hasselnötskontot sista veckan i oktober trots att han varje år lovade sig att lämna det orört.

På kuvertet hade bläcket torkat och glasavtrycket var häpnadsväckande likt en Ludvig XIV-sol med vänliga ögon och leende mun formad mitt i Nelson. Kung Sol. Han stoppade kuvertet i kavajen och kontrollerade att sedlarna låg i byxfickan, mest för att övertyga sig om att det var sant – att han hade pengar, gott om pengar.

”Droskan är här” och med en slängkyss lade Marie till ”Det gick på 101 gamla.” Nelson log och gladde sig åt hennes glädje. På Chez Sam måste de ha champagne och där skulle han läsa brevet men först skulle han inhandla en ny rock och nya skor.

”Ingen champagne och det här ska föreställa en fransk krog” ryade Nelson lite skadeglatt. Che Sam låg längst ut på gamla fiskarpiren, var byggd som ett åttasidigt lusthus med lyktbehängda glasverandor i alla riktningar och var draperat med grånat fisknät, livbojar, lanternor och obskyra fiskeredskap på såväl på insidan som utsidan. Kitsch helt enkelt men man äter inte inredning och restaurangen påstod sig ha den bästa maten i stan – fiskrätterna helt säkert, här fick han böja sig – men att de inte hade en droppe champagne roade honom yrkesmässigt. ”Har ryssarna dränerat hela stan?” malde han på samtidigt som blicken vandrade över hyllorna med starksprit. I spegeln bakom flaskorna såg han sig själv i den nya rocken och studsade till – han såg nästan snygg ut. Pengar ökade inte bara självförtroendet, de var ett skönhetsmedel i sig och vars bieffekter han var beredd att leva med.

       ”Jag såg dom bära iväg med tre lådor. Sjömännen” sa hans bargranne, en rödhårig ung kvinna med fräknar som Nelson lade märke till först nu. Hon såg pigg ut och besvarade hans leende. Ansatsen till förnyat raljerande stoppades syrligt av bartendern.

”Vi har faktiskt champagne. En magnumflaska Moet et Chandon till det facila priset av ettusen…” och med en konstpaus lade han till den avgörande nedtryckningen ”… gamla.”

Nelson knep ihop läpparna, övervägde att täppa till bartenderns flinande mun med ett nonchalant ”in med flaskan” men hade lite förstånd kvar, fann besinning och vände sig mot kvinnan.

           ”Har du ätit?”

Hon skakade på huvudet.

Nu ödmjukare, säkrare på sig själv och med intresset definitivt förflyttat från sprithyllorna bad han om att få ett bord för två och torrt vitt vin omgående.

”Det är verkligen från Slottet i havet” konstaterade den fräkniga högt och förvånat efter att nyfiket ha läst brevet. Smått imponerad tittade hon upp på Nelson – han var inte enbart i spenderartagen, allt var inte tomt skryt. De hade ätit, hon hela portionen och med god aptit, han mest petat i fisken, druckit och föreläst om hur en hälleflundra borde vara ångad och något om skirat smör, att det inte bara var att smälta utan att det även skulle skiktas av, hon hade inte lyssnat så noga. Hon läste brevet igen och ryckte sedan honom lite i ärmen. Han vände sig om från en nyfunnen kamrat vid grannbordet, log och fyllde på hennes glas.

           ”Du det här är viktigt.” Hon höll brevet framför hans ansikte. Nelson tittade på det gula arket som om det var något helt obekant, sedan klarnade han till.

            ”Brevet, brevet ja. Läs det för mig.”

            ”Läs det själv.”

Nelson tog det med fuktiga fingrar, tände en cigarett och fick anstränga sig för att läsa trots att handstilen under brevhuvudet med solen och delfinen var tydlig:

Kännedom om Er kokkonst har nått Slottsherren. En kvälls inhyrning för tillagning av middag efterfrågas.

Transport till Slottsön för menyplanering och förberedelser avgår i morgon med Slottets luftskepp klockan 9 från ankringsplatsen vid badorten Tre Tallar.

För Slottet Solros

DuChampes

Förste köksmästare, Strandköket.

PS Ett mindre förskott bifogas.

DS

Och med en kantigare ålderdomlig handstil:

PPS Eventuellt kommer en uppgift av annan natur att erbjudas.

        Tonen i brevet var kort, nästan befallande – tog de för givet att han kunde och ville komma? Skit samma, ingen löjlig stolthet här, uppdraget var en god möjlighet. Nelson visste att han var bra på att laga mat men att de just valt och dessutom hittat honom förbryllade men spritomdömet sa visst, jag är förbannat bra och väl värd att leta efter. Och om förskottet hade varit ett ”mindre” vad skulle då inte arvodet vara? Och vad fan innebar ”en uppgift av annan natur?” Han hade inget viktigt inbokat, inget oviktigt heller för övrigt, och det här uppdraget kunde både bli lönande och roligt. Han hade alltid varit nyfiken på Slottet i havet.

Den fräkniga med huvudet mot hans axel kikade menande på klockan ovanför bardisken.

”Du”, nu med älskvärdhet i rösten, ”klockan är redan tio, ska vi gå?”

Vi? Nelson tittade in i de gröna ögonen och på munnen som sprack upp i ett frågande leende. Han vek ihop brevet och stoppade tillbaka det i kuvertet. Såg den leende solen i bläcket och log tillbaka.

          ”Mår man som kung Sol ska man agera som kung Sol. Det här måste vi fira.” Han sökte ögonkontakt med den glasputsande vid bardisken men fick ingen. ”Jag köper magnumbuteljen! Bartender hit med champagnen!” ropade han så att gäster, de flesta högre ryska officerare, bord bort tittade upp för att sedan besvärat blicka ner bland musslor och räkor. Burdus högljuddhet – något han själv hatade – och för att inte riskera en scen, få fortsatt uppmärksamhet vid baren, sträckte han över en av tusenlapparna till den rödhåriga. Hon hade presenterat sig – Anna? Angelika? Det fick bli ett du. Han såg att hon tittade frågande på honom som om han inte var riktigt klok, sedan fattade hon tydligen något beslut, fjäderkysste hans kind och slank iväg till baren.

            Ägaren själv kom in. Upprymd, överraskad av att Nelson en stammis, eller åtminstone hyfsat frekvent gäst men med klen ekonomi, hade beställt rariteten som till och med ryssarna hållit för dyr. Med fransk brytning – äkta eller spelad lät den lika löjlig i Nelsons öron – frågade han om han kunde få äran att korka upp buteljen med hemlandets mest berömda dryck. Den fräkniga hade tagit befälet över bordet och nickade.

Korken vreds skickligt och försiktigt; ett litet plopp, flaskan var nära på perfekt öppnad, skummandet hade inskränkt sig till några droppar på flaskhalsen. Ägaren hällde stolt upp, bugade och drog sig undan.

Champagnen var kall och torr, flickan och Nelson varma och fuktiga.

Nelson fyllde upp för en tredje gång, vinet skummade ner på linneduken, och skålade med bubblor i näsan.

”Det börjar bli sent” försökte den fräkniga.

       ”Det är lugnt. Vi har gott om tid. Jag behöver inte vara där förrän om tio timmar.” Han kastade en kontrollerande blick på barklockan, midnatt. ”Okej, om nio men det är lugnt.”  Han tänkte ta en droska och åka till Tre Tallar redan i natt, det kunde inte ta mer än någon timme och råd hade han. Ett billigt hotellrum, en uppfräschande dusch, en stärkande frukost med mycket kaffe och sedan skulle han stå beredd vid ankringsplatsen långt innan klockan nio – ge ett gott första intryck. Kanske skulle han till och med hinna köpa en ny skjorta.

Skuggsamlaren: Innehållsförteckning

Slottets i Havet Vapen

Digital Genesis

Fogar mig ödmjukt längst bak i ledet av av skrivande på nätet. Utlovar ingenting, vill bara vara med och svagt pipa till i oceanen av ettor och nollor. En vattenmolekyl djupt inne i en droppe som faller i det täta, eviga informationsregnet.