3 Blått

På kojen låg en luftig kostym i vit bomull, nedanför stod ett par tofflor i grå segelduk med repsula. Nelson skalade av sig den svettiga skjortan och de gräsfläckade byxorna och sparkade in dem i ett hörn. Vattnet i handfatet var svalt och friskt, för en kort stund motades värmen när han baddade ansiktet. Armhålorna stank men tjärtvålen var stark och doftade rent.

Något skramlade till utanför hytten och när han klev fram till ventilens kopparrundel hann han se en solbränd arm som lyfte upp en hink och sedan försvinna ur synfältet för att avlösas av kapten Richards rödbrusiga ansikte som kikade in, följt av en stor näve som ivrigt pekade akterut.

Vad har jag gjort för att få detta gissel på halsen? Argt vände Nelson runt och klädde på sig. Kläderna passade förvånansvärt bra – byxorna var bara en knapp decimeter för korta. Vid bättre mod, den snabba avtvättningen och den rena bomullen mot kroppen gjorde gott för själen, och besluten att bejaka händelseutvecklingen gick han akterut.

Han ställde sig med ryggen mot relingen i utkanten av sällskapet som under en brandgul baldakin minglade med champagneglas i händerna. Två kvinnor och en man, möjligen kineser i obestämbar ålder intog samma avvaktande hållning som han själv fast på styrbords sida. Alla tre hade svart kostym, vit skjorta och svart slips trots värmen.

Kapten Richard tävlade med kvinnan i den röda utstyrseln om uppmärksamheten, han bullrade glatt och högt som om det vore hans skepp och hon skrattade hjärtligt samtidigt som hon med utsträckt nedåtvänd hand, likt en nådefull furstinna, lät de andra gästerna presentera sig.

Vitklädda skeppspojkar tassade med silverbrickor och bjöd runt små tilltugg, räkstjärtar, ostkuber och oliver. Andra balanserade höga immiga glas champagne.

Den runde fete mannen hade fortfarande kvinnan cirklande kring sig när de gick och delade ut visitkort. Nelson tackade och läste Sebastian Caba, Bankir och Isabel Caba, Bankir på likadant formgivna kort. De var tydligen gifta, åtminstone hade de samma efternamn och även yrke. Nelson stoppade ner korten i kavajfickan. De skulle aldrig mer bli lästa, han kunde lika gärna ha slängt dem i havet.

En lång man i brun kavaj presenterade sig som stadsträdgårdsmästaren. Nelson hann inte uppfatta hans namn.

Den svartklädda kvinnan var längre än han själv och gick snabbt runt och skakade hand med ett korrekt ”Gabriella, bibliotekarie” för att sedan rökande skyndsamt försvinna ner under däck till sin hytt.

Männen i gula kostymer hade fått fram sina instrument; violiner, kontrabas och ett par flöjter. Efter lite bläddrade i nothäften strömmade lugn klassisk musik ut över däck. Nelson hade hört stycket många gånger, tyckte om det men kunde som vanligt inte sätta ett namn på det. Antagligen Mozart – nästan all bra klassisk musik var Mozart.

         ”För all del ta ett glas” hörde en han en len röst. Utan att han märkt det hade betjänten Javier ställt sig vid hans sida. Fortfarande klädd i den ålderdomliga kostymen, handskarna, flugan tätt om halsen och rocken på borde han vara varm, svettas, men den olivmörka huden var helt torr, dropparna i mustaschen var champagne. ”Passa på att njuta av Slottets gästfrihet och sjöturen, det kommer att bli tid till arbete.”

Nelson såg hans mystiska leende och kritvita tandrad för tredje gången och fann sig med ett champagneglas i handen.

Lösryckta meningar surrade runt medan han läppjade på den torra svala drycken, sedan fann hans hörsel fokus och uppfattade ”Jorge, Jorge Saragazza de la Casa Verde den andre” följt av en tirad av skryt från den brunbrände mannen med hårpiska. Något om stora ägor i Sydamerika med hästavel och ädelstensbrytning, sportframgångar och sirliga komplimanger. Föremålet för ordsvallet var den guldbruna kvinnan. ”Ai-Din” hade hon presenterat sig med för bankirparet. Hennes hår var svart med ton av kastanj och nådde ner till höfterna. Små toppiga bröst skavde mot den vita bomullen som satt tätt mot hennes nätta kropp. Nelson uppskattade vad han såg – hon var vacker men när hon släppte sydamerikanens blick, tog en mun champagne och sedan halvt under lugg tittade upp rätt in i Nelsons ögon, studsade han till av attraktion. Strålen från de nötbruna ögonen åtföljdes av antydan till ett leende. Han tappade bokstavligen luft, loskade champagne över relingen och som ett tonårsyngel vände han sig snabbt om, han vågade, klarade inte att besvara blicken. Hjärtat tickade likt en småfågels och munnen fastnade i ett fånigt stort leende. Rädd för att se på henne, eller snarare; rädd för att hon skulle se att han såg på henne lät han havet och bergslandskapet ovanför Tre Tallar utgöra distraktion, men egentligen var synintrycken utan form, minnesbilden av kvinnans ansikte var starkare. Han stod kvar så.

Efter en dryg halvtimmes färd forsade Calistron ikapp den fullpackade färjan till Badholmarna vars konturer redan visade sig söderut. Ångvisslingar och vänskapligt vinkande mellan fartygen ryckte loss Nelson ur hans stillhet när de passerade varandra och snart låg holmarna på styrbords sida. Gästerna radade på nytt vinkande upp sig och fick svar från badarna på klipporna.

I över hundra år hade holmarna varit en populär badplats. Nelson hade varit där på en skolutflykt. Det fortlöpande bygget av slottet krävde sten och en grupp av tiotalet holmar i granit hade systematiskt huggits ner till havsbottnen men arbetet hade avbrutits under förra stora kriget och lämnat de tre största kvar. Dessa förbands med hängbroar under sommarhalvåret. Stenhyvlarna hade tagit skalpen av halva Storholmen och lämnat en slät yta som på sommaren oftast låg några centimeter under vattenytan och utgjorde bädd åt sollaparna och var så slät att en form av vattenhockey utvecklats; spelarna gled på bara fötter över det tunna lagret fjunigt sjögräs. Under ett par årtionden hade sporten till och med varit så populär att turneringar anordnats och matcherna följts av en mångtusenhövdad publik som suttit uppklättrade på klipporna och mot sjösidan trängts i båtar och pråmar.

           På den högsta klippan stack ett litet utkikstorn, med slottets vimpel i topp, upp ur ett buskage av enar. En stor rundel av kanske koppar eller mässing stod inbäddad i vegetationen. De skarpa reflexionerna av solen gjorde det omöjligt att bestämt se vad det var.

I sydöst bröts horisontlinjen av ett lysande gult streck – slottsön. Med två ångbröl som hälsning lade ångbåtskaptenen om kurs rätt mot ön. Människorna på holmen applåderade och vinkade glatt.

Ön hade tagit tydligare form och den gula tonen var mer markerad. En solrosskog sträckte sig från norr, tät stor och stark, till sina minsta plantor på skären utanför södra udden som Calistron närmade sig.

        Med ett dovt utdraget ångdån minskade kaptenen panntrycket, kopplade ur axlar och propellrarna stannade upp. Drivankare behövdes inte, luften var utan vind, vattenytan vågades endast av det uppbromsande skrovet som kom till ro och Calistron låg still likt ett skepp låst i vinteris.

Solen tycktes sänka sig lite, bli än varmare och pressa ner ångbåten enbart med tyngden av sina strålar. Inte ett moln syntes på den klarblå himlen. Stillheten och hettan tog sin tribut från passagerarna; inget gift eller sömnmedel, utan endast den sövande kraften från en het sol och ett stilla hav.

          Oktetten spelade mjuk klassisk musik, möjligen Brahms gissade Nelson, tystnade och efter en stund nickade musikerna till med instrumenten vilande i händerna. Passagerarna satt utspridda i spinkiga soffor och vilstolar. De tre asiaterna, som tagit av sig slips och kavaj, låg direkt på däcket i skuggan under en livbåt vid relingen. Katterna sov i en hög och den lilla tussen till hund sussade på sin matronas mage med en fet hand över ryggen. Madammens dubbelhaka lyftes och föll ner i takt med de svartsminkade ögonlocken. Snart slöts ögonen och hon tappade greppet om sitt champagneglas som föll i däcket men gick inte i kras utan rullade en kvarts båge och stoppade mot ett bordsben.

        Till och med måsarna som följt med hela vägen från Tre Tallar låg stilla på vattnet med huvudet instucket under ena vingen.

         Planktonens flimmerhår vilade.

        Två skeppsgossar på bryggans tak sov med armarna dinglande över kanten. En putstrasa släppte ur en lortig hand men fick ingen vind utan föll rakt ner på sidgången, mer som en sten än luftigt tyg.

       Till sist slumrade eller sov hela båten utom Nelson och den lilla guldbruna kvinnan – Ai-Din. Men Nelson låtsades sova. Det fanns inte en chans att han skulle våga säga ett ord till henne. Hon fick absolut inte upptäcka att han var vaken och kanske tilltala honom. En upphittad stråhatt täckte ansiktet där han låg i en vilstol med händerna på magen. Bara en liten glipa mellan brättet och kindknotorna gav honom synfält och mitt i det satt hon och lekte med ett måsdun. Höll upp det mot himlen, släppte och såg det falla i spiral runt en spikrak tänkt linje. Luften var verkligen helt still. Han följde hennes rörelser bland de sovande i säkert en halvtimme. Hon gjorde små piruetter, drack vatten, inspekterade sina händer, klappade de tre katterna på huvudet när de en efter en kom fram och gned sin panna mot hennes ben, och nu tog hon av sig sandalerna, gick fram till babordssidan och tittade ner. Ett snabbt skratt och vigt stod hon balanserande på relingen. Armarna över huvudet och sedan dök hon. Plask. Nelson var halvvägs upp ur vilstolen när han hörde henne hämta andan och skratta. Hennes klingande blandade sig med hackiga djuriska läten. Vid relingen lutade han sig fram och såg henne snurra runt bland några delfiner, eller kanske var de tumlare, de såg små ut.

       Plaskandet och delfinernas gnäggande väckte de sovande som skyndade fram för att se vad som stod på. En delfin puttade lekfullt med nosen på Ai-Din, två andra gjorde krumsprång i luften och landade okontrollerat på rygg och skickade vattenstänk över åskådarnas ansikten. Måsarna vaknade, flaxade skränande de runt och började leta mat. Sydamerikanen slet av sig sin kavaj och skjorta mest kanske för att visa upp sin trekantiga vältränade överkropp och dök i med ett kraftigt överslag. De två kinesiskorna slängde sig också i vattnet, tydligen inte så populärt av det surmulna ansiktet hos den tredje kinesen att döma. Nelson hann hejda Richard som var på väg ner med en flaska i handen.

        Nelson kände sig halvt tvungen att även själv hoppa i, hennes dragningskraft var stor men han lade band på sig. Herregud, han hade sett henne för första gången för bara ett par timmar sedan, aldrig pratat med henne och redan höll han på att göra någonting bara för att han trodde att hon skulle tycka om det – inte för att han själv ville.

       En repstege hissades ner över relingen och Ai-Din kom snabbt upp, ruskade vatten ur håret och försvann mot hytterna. Det var som om leklusten och glädjen med att simma med delfinerna försvunnit när det kommit åskådare och andra simmare. Nelson var nöjd med att han inte hoppat i; inte för att han gjort ett framsteg utan för att han undvikit att trampa snett. Han ställde sig i aktern med ryggen mot stången med den hängande flaggan, så att han hade uppsikt över gångarna på var sida av däckhuset och skulle vara beredd när hon kom tillbaka. Just nu fick hon inte komma för nära, inte plötsligt dyka upp bakom honom och kanske säga något.

     Musiken och drickandet återupptogs. Måsarna kom ihåg att skräna, några skälvningar i däcket från pistongerna i turbinrummet och ångbåtskaptenen gav order om halv maskin framåt. SS Calistron fick upp farten och snart skulle de runda öns södra udde.

      På toppen av slottets rygg stack flaggstänger upp i en lång rad. Runt varje stång slokade ett grönt trekantigt banér med det guldmärkta vapnet; delfin i solros. Det största banéret måste vara hundra meter långt, nästa kanske nittio och sedan blev raden av trötta flaggor successivt mindre till ytan och längst ut på de flata musselodlingarna var de inte större än vimplar.

        Ångtrycket höjdes, maskineriet fick arbeta hårdare när Calistron vände upp runt södra udden och mötte kanalströmmen från norra havet. Vattnet var fortfarande lugnt men fören klöv redan små vågor. Kaptenen slog en stor lov runt ett tiotal höga stänger med slottets flagga och röda lanternor i topp. De varnade för små kobbar som slottets stenarbetare höll på att såga ner. Berget kunde ligga precis under ytan men till nästa år skulle hällarna ligga djupt nog för att släppa fartyg över sig.

        Efter dryga tio minuters gång började de möta krigsskepp på styrbords sida. Kanonbåtar, jagare, lastfartyg dunkade på kring ett slagskepp med hundra kanoner. Tsarens dubbelörn fladdrade i fanor och vimplar, satt målad på skorstenar och skrovsidor. Den ryska Östersjöflottan på väg ut till det utdragna Södra Kriget – i över tjugo år hade det blossat upp, sedan pyrt i något som liknat fred, men som mer var andhämtningspauser och kraftsamlingar, för att sedan eruptera i korta våldsamma urladdningar, ebba ut och börja sin cykel igen.

          Calistrons kapten girade mjukt åt babord, åt slottssidan, för att ge den allt bredare strömmen av fartyg fri kurs.

         Mot havet var ön huggen med branta klippväggar på vars krön slottet tog vid och byggt i terrasser sträckte sig ytterligare hundra meter upp.

         De två vyerna var splittrande, pockade båda på intresse. Ett stort fartyg med små propellerplan på däcket – ingen trodde att de fungerade – och med två bepansrade zeppelinare i luftsläptåg fick passagerarna att hänga vid styrbords reling. Sedan fångade slottet uppmärksamheten och fick dem att rusa över däcket och beundra fem enorma balkonger fyllda med tjugo meter höga spanande katter mejslade i sten.

         I ett par hundra meter var slottets sida rörigt vitprickigt, inte förrän en vindpust drog såpadoft över Calistron förstod Nelson att det var vita lakan, skjortor och byxor som oräkneliga hängde på tork. Längre norrut stack två mäktiga runda torn upp ur slottsmassivet och dominerade öns silhuett.

           Åt styrbord forsade den brokiga samlingen på; trålare ombyggda till lätta rammbåtar med två kanoner i fören, underhållsfartyg, ett par ubåtar i ytläge. Tre fullriggare hade svårt att hålla farten i den svaga vinden och föll hela tiden bakåt i konvojen, i masterna klängde matroser och skotade seglen hårdare. I fören på de flesta fartygen stod ett Andreaskors fastspikat bland stänger med bolmande, gungande rökelsekar.

           Efter en timmes färd var passagerarna tysta, mätta på synintryck. Den ryska flottan var sorglig – det Södra Kriget fanns alltid i människorna men för det mesta förträngt, nu gick det inte att ignorera i tanken. Och vända mot ön överväldigade Slottet. Storleken var först imponerande, sedan ogripbar och till slut på gränsen till skrämmande.

Måsarna tröttnade på att snika efter mat och flög in mot ön medan tumlarflocken outtröttat följde med luftbågar parallellt med SS Calistron som girade västerut längs öns norra rundning.

Skymningen hade kommit här, dagern hade hunnit långt bort, passerat longituder, låg som en tunn rand borta i den västra horisonten och solen skulle snart slukas. I öster hade månen redan stigit högt och gav slottet ett grått skimmer. Fotogenlyktor hängdes ut runt relingen och i den korta masten. Tumlarna hoppade knattrande några farvälvolter i kölvattnet och försvann ut till havs.

Betjänten Javier slog med en sked mot ett glas men lyckades inte fånga det på nytt uppsluppna, sorlande och skrattande sällskapets uppmärksamhet utan gick fram till orkesterledaren och sa några ord. Ett kraftigt rondo med basen och stråkarna bröt förtrollningen och ansikten vändes mot den lilla scenen. Javier höll ursäktande upp händerna.

         ”Inte för att jag på något vis vill förstöra stämningen men jag ska nu berätta om några regler som gäller på ön och Slottet. Eller regler, praktisk information ska jag nog säga.

          När vi ankrat kommer ni att visas till en liten bungalowby vid Slottets fot, nära Norra Porten, och där kommer ni att inkvarteras. Ni får inte gå in i Slottet. Jag understryker det särskilt; Inte gå in i Slottet och det har sin speciella orsak. Om någon port eller dörr står öppen bör ni helst inte ens försöka titta in utan gå nedåt stranden.” Förvånade och snopna miner i gästernas ansikten.

         ”Jag ser att ni är besvikna men ni kommer senare att få en förklaring. Jag kan för stunden berätta att det har med slottsherrens frånvaro att göra och förhoppningsvis kommer situationen förändras kanske redan i morgon.” Javier tog ett par klunkar citronvatten och fortsatte. ”Ni kommer alla att få en personlig betjänt …” han avbröts av små glada visslingar och applåder. Det var kaptenen och flickorna, Nelson dolde ansiktet i handen. ” … som kommer att svara för praktiska göromål och svara på frågor med mera. De har Slottet Solros vapen: en guldsol med en grön delfin i mitten, på kragen och ett grönt streck runt manschetten”, Javier pekade på sin egen skjorta och upp mot skorstenen. ”Personal i helvitt är tjänare i arbete och ska inte tilltalas. De är för övrigt förbjudna att svara såväl som att prata med gäster.”

           ”Så oartigt” sa damen i rött. Spridda skratt.

     ”Det finns även ett slottsgarde. De har samma gradbeteckningar som vi betjänter men deras uniformsrockar är inverterade; helgröna med vita markörer och deras benbeklädnader ser kanske lustig ut men det är varken kjolar eller kiltar. En lång historia ligger bakom som ni tids nog kommer att få höra. Gardesmän kan tilltalas och bes om hjälp. Ingen är helgrön – inte ens de nya.” Javier väntade sig skratt, själv tyckte han att det lilla skämtet varit roligt, och ville ta bort den allvarliga aspekten av ett garde, men gästerna satt koncentrerade och väntade spänt på att han skulle fortsätta. ”Man kan säga att det har samma funktion som polisen i land, men de arbetar också med brandskydd, sjöräddning kring ön och andra uppdrag. Även om de ibland är beväpnade så är de inga ni behöver vara rädda för. Jag skulle faktiskt bli förvånad om ni ens stöter på fler än en eller två under er vistelse.” Han tittade sig omkring, tog lite sats. ”Och till sist vill jag än en gång påminna om att det tills vidare kommer att vara förbjudet att gå in i Slottet.”

              Gästerna satt tysta och begrundade informationen.

Calistron rundade en udde där slottet utgjorde klippan, strandkanten, och efter att ha legat mörkt lyste det nu ur tusentals fönster och gluggar och det sträckte sig likt en kvällsvaken stad söder ut. Blommorna på solrosskogen gav återsken och en tunn gulaktig dimma låg över topparna.

            Ångmaskineriet slogs av och Calistron gled lugnt mot en liten hamn. På en lång brygga stod vitklädda människor stramt uppradade längs två rader med rislampor som vajade lätt i kvällsbrisen. Några ångtömningar och båten fick vila.

          Tre svarta streck – först i land var katterna – fler ögonpar glimmade till i halvmörkret i slutet av bryggan och snabbt skymtade en flock katter jagandes iväg mot slottet. Sedan följde matroser, några av däckspojkarna, en man med hink, en annan med en stor kacklande korg och Javier med en inspekterande blick mot raden av vitklädda som stod uppställda i givakt.

           Trots att bryggan låg över hundra meter från slottsväggen var de för nära för att se de två tornen, blickarna nådde bara väggens krön. Passagerarna stod med gapande munnar och glodde, först nu i dess omedelbara närhet började slottets enorma storlek gå upp för dem. När de passerat slottets östra sida sjövägen, hade det sett stort ut och varit långt; men deras sinnen hade lagt det närmare i avstånd, anpassat synintrycken till deras invanda föreställningar och bilder av byggnader och slott. Storleken var skrämmande men samtidigt förförisk. Likt små kompassnålar drogs de mot den magnetiska megaliten, över landgången, ner på bryggan och stannade inte förrän en av betjänterna stoppade bankirparet som roterade fram främst. Bröst slog i framförvarande ryggar och blickarna sänktes.

                     

             En vit handske mot Nelsons underarm väckte honom ur förtrollningen. Vid hans sida stod en nästan lika lång, leende man, i slottets betjäntuniform. Mannens blonda hår hängde ner på ryggen och föll fram över axeln då han bugade sig.

          ”Mitt namn är Lego och jag har fått äran att bistå er under vistelsen på ön. Kom, jag ska visa ert nattkvarter.”

   Runt omkring presenterade sig betjänter för sin gäst, samlades sedan i tropp för gemensam avmarsch från bryggan.

  I SS Calistrons akter hissades nötboskapen ur lastrummen för att tas till slakt. Den bångstyriga tjuren hade samlat kraft under överfarten och gjorde ett nytt utbrytningsförsök. Två lastlakejer föll i vattnet, andra försökte spärra vägen och kasta sig mot tjurens hals för att med flertalets tyngd fälla ner besten till marken, men den hittade en lucka mellan männen och kajkanten i raden av rislampor. Stängerna knäcktes en efter en och med två lampor mellan hornen försvann tjuren in i en dunge vid kajens landfäste. Brölandet avtog i styrka och upphörde då tjuren förstod att den kommit undan.

Promenaden var kort, bara några hundra meter från bryggan. En bit upp på stranden gyttrade låga vita byggnader med tak täckta av stora avlånga blad. Mellan de små husen och havet brann ett bål av hoprafsade jättelöv, drivved och annan bråte. Under en baldakin framför elden syntes rödflammande ansikten och instrumentblänk i en orkester som tog ton. Den medryckande rytmen av reggae överröstade vågskvalpet, sprakandet i blomveden, syrsorna och prasslet från solrosskogen.

          Betjänten slog upp dörren. Var det Lego han hette? Nelson ville inte fråga, han var redan obekväm med att ha en betjänt, visste inte hur han skulle bete sig. Att fråga om namnet var lite förolämpande men kom sedan på att det var betjänten som skulle anpassa sig efter honom, inte tvärt om.

             ”Förlåt men var det Lego du hette?”

         ”Visst! Lego är mitt namn” sa den vitklädde, bockade så håret flög fram när han lämnade plats i dörröppningen. ”Var så god. Det kommer att serveras en lättare vickning och bål på svart rom och andra drycker nere vid elden. Jag finns alltid i närheten. Om jag inte sitter här på verandan är jag på ett ärende. Tycker ni att min frånvaro är allt för lång kan ni alltid be någon annan betjänt om hjälp. Men som sagt: jag finns alltid i närheten.”

          Nelson kände sig frestad att lägga sig i den stora inbjudande sängen direkt. De senaste nätternas leverne, och den omtumlande dagen hade sugit kraften ur honom. Men hjärnan surrade av intryck och frågor. Han hade ingen lust att ligga och vrida sig i grubbel och fåfänga försök att somna. Och han måste få en titt till, så han vände direkt – rummet kunde han utforska i morgon – och gick mot musiken.

”Det här är fantastiskt, helt strålande!” bubblade kaptenen och sträckte Nelson ett stort glas rompunch från en bålskål.

            Belinda och Lix var nu klädda i rödgula skjortor och gröna kjolar. De smuttade redan ur var sitt glas och halvdansade lät de sina kroppar gunga med i rytmen.

            ”Säg att du är glad att ha träffat oss. Vad skulle du annars ha gjort? Allt det här är min förtjänst. Skål broder!” brummade Richard belåtet.

På sätt och vis hade kaptenen rätt. Nelson skulle aldrig ha hittat slottets skepp själv, inte ens slagits av tanken på en annan transport än zeppelinaren utan bara konstaterat att jobbet gått förlorat och antingen självömkande svirat vidare i Tre Tallar eller liftat hem till staden, och han förlät kaptenens kantiga och burdusa figur med en höjd bägare.

”Skål!”

         ”Nu ska vi dansa” uppenbart lycklig gjorde kaptenen några udda höftrörelser och snurrande steg på väg mot dansgolvet.

Ett par bord längre bort drog Jorge upp Ai-Din som villigt följde ut på golvet och slog armarna runt argentinarens hals. Nelson tömde raskt sitt glas –det värmde gott och tröttheten försvann – han fyllde upp på nytt. Bet i en citronskiva när han följde efter Belinda och Lix – han skulle mot sin vana dansa. Han ställde det återigen tömda glaset i sanden vid dansgolvskanten, musiken ryckte tag i kroppen. Morgonens uppvaknande i slottsparken kändes mycket avlägset, flickan med motorcykeln, hennes ansikte var bara ett vagt minne, rött hår och fräknar. Han höll med kaptenen, det här var fantastiskt, log tillbaka mot Belinda och Lix, och fick med Ai-Din en mikrosekund brunsvart ögonkontakt, sug i magen, hoppade förtjust kort jämfota och dansade sedan rätt in i minnesluckan.

Två barnlika siluetter avtecknade sig mot den stjärnbeströdda nattskyn en bra bit ner mot havet. De stod helt stilla och betraktade de dansande.