(OBS! Detta är inte första kapitlet, utan det första "romerska", kapitel ett finns längre nedåt i bloggvärldens stå-på-huvudet-layout)
Han hade aldrig lekt vid de stora träden, bara sett dem på håll, vida kronor högt över palmerna. Han följde efter Katt, så här långt från bäddarna och de vuxna hade de inte heller varit tidigare – det gick vare sig att höra prat eller sång. Sol värmde, himlen var blå och de gröngnistrande trollsländorna surrade ikapp med kvitter från fåglarna. Gulådrade mörkgröna blad, lika stora som han själv, vajade från trädens undre grenar, rörda av en vind trots att luften i trädgården bakom ryggen var helt stilla. Katt hoppade över en rot och in mellan ytterligare blad. Hon måste ha hittat något, tänkte han och fick ta i med båda händerna för att bana väg mellan de största bladen. Höftskynket fastnade i en gren och efter två steg stod han naken i gräset. Vita blommor kittlade mellan tårna.
Först tänkte han låta skynket ligga och följa Katt men så såg han den lila trädfrukten i magvecket. Det var det bästa med skynket, han kunde alltid ha en frukt med sig, då slapp han som de andra gå tillbaka till trädet för att äta. Det var han och de två äldsta bröderna som nästan alltid bar skynke, de andra hade dem bara när de samlade frukt och nötter.
Han drog åt knuten kring höften, frukten spände mot magen, och klev efter bland bladen åt det håll han senast sett Katt. När hon var riktigt nyfiken kunde hon springa långt före honom, men de hittade alltid varandra. Hon var hans bäste vän.
Vinden blev starkare och ryckte i strån och grenar. Nu behövde han inte bända bladen, de vek sig lätt undan i luftsuget som drog honom framåt och pressade mot rygg och bröst. Han skrattade, det kändes som brottningsleken med storebrodern, tungt på kroppen, och han väntade sig nästan att känna de kittlande fingrarna på sidorna.
Trycket blev tyngre och tyngre, han kunde inte behålla luften i sina lungor, den pressades genom halsen, upp i gom och ut genom mun och näsa. Det som först känts som en vänligt smekande hand i ansiktet, tryckte nu hårt och plattade ut kinder, näsa och läppar.
Och så släppte greppet honom, fast det blåste hårt och gult och kylde huden. Han tumlade framåt, drog djupa andetag och upptäckte Katt som satt helt still på en sten, bara huvudet rörde sig fram och tillbaka. Ögonen såg annorlunda ut, pupillerna var stora men tomma, han hade aldrig sett dem så.
Konstigt, under fötterna fanns inget gräs, bara det som fanns under, brunt, gult och torrt. Och så tittade han sig runt och förstod vad Katt såg, eller inte såg. Marken var platt och gick långt, långt. Inga träd, inga buskar, inga blommor. Himlen var inte blå utan hade samma färg som sten med bruna streck och ingenstans kunde han se Sol. I bröstet och magen växte en tomhet snabbt, den drog och tryckte och det var inte skönt, det var något han aldrig känt eller hört talas om. Han ville inte ha det och förstod att Katt kände samma sak inom sig.
De små håren på armarna och benen stod rakt ut. Hur kunde de göra det? Huden var som vattnet i bäcken vid de täta träden. Kallt kallade de äldre den känslan. Han var kall – skulle han rinna bort likt bäcken ner bland stenarna i mossan? Den svarta rymden i magen växte.
När han satte sig bredvid Katt kröp hon upp i hans knä och trädfrukten tryckte mot magen. De höll sig tätt mot varandra. Ingenstans kunde de se träden och de stora blommorna. De vuxnas röster trängde inte genom någon grönska. Doften från de blå buskarna fanns inte, det bara stack i näsa och nos av en frän ny lukt.
Han smekte Katt mellan öronen ner över ryggen. Pälsen var mjuk och han fortsatte, kunde inte sluta. Alltid tidigare hade han smekt för att visa att han tyckte om henne och visste att hon tyckte det var skönt, nu gjorde han det också för att det mörka tomma i kroppen blev lite mindre.
De satt och väntade på Sol men istället kom Natt.
Han vaknade i samma ställning, sittande på stenen, som när han somnat. Huden var som bäcken, kall, utom på magen där Katt låg. Han hade inte runnit bort.
Nu var himlen som vanligt, blå och Sol fanns ovanför kanten av den platta marken. Han hälsade, det var skönt att se Sol igen.
Katt rullade runt i famnen, blinkade med ögonen och tittade också hon på Sol och sedan upp i hans ögon. Hon väntade på att han skulle göra något.
Träden, buskarna, det gröna var inte där. Ingenstans hördes de vuxna och han var hungrig. Både han och Katt hade det mörka tomma i sig men det var inte lika stort och när han såg trädfrukten i höftskynket blev det mindre. Med ett bett genom det lila skalet bröt han loss en bit åt Katt som ivrigt började slicka och tugga. Några munnar av det vita köttet fick honom klarare i huvudet, de små hårstråna på armar och ben vek sig ned mot huden och det svarta tomma drog ihop sig till ett klot i mellangärdet. Frukten smakade gröna blad, röda fjärilar, de vita blommorna i gräset, storebroderns lukt, de gamlas sång – han blev blöt på kinderna. Förvånad märkte han att dropparna kom från ögonen – började han smälta trots allt? Klotet växte.
Landskapet kring dem var slätt så långt han kunde se och det var brunt. Bara stenen de satt på hade andra färger, den var mörkt röd och delades av ett gult band med en tunn svart kant. Stenens form var som botten av ett nedhugget träd, med rötter åt olika håll men flat ovanpå, ingen stam sträckte sig upp.
Ur hål mellan stenen och den släta ytan kröp djur fram, stora som hans fot, med armar, ben, svans och lång tunga. De hade nästan samma bruna färg som det långa platta, sprang runt i små cirklar och dök ner i hålen igen. Nya kom upp men när han pratade med dem svarade de inte, utan fortsatte med sitt. Både han och Katt tyckte det var underligt.
Sol var nu stor och stark mitt i det blå, hans hud var inte längre på väg att bli vatten och långt borta på det platta gungade vuxna fram, närmare sig i rad. Det svarta klotet kröp ihop till en gnagande kula.
Männen kom fram till stenen och ställde sig i en cirkel runt. De var klädda i fotsida mörka dräkter med fyrkantiga hattar som släppte fram skruvade svarta lockar. Packningar krängdes av och gav ryggar en välbehövlig vila. Männen såg på varandra och sedan åter på den lilla gossen med djuret i famnen.
”Hur har han hamnat här, vi har gått i två dagar på slätten och har lika många kvar?” Mannen som gått först vilade händer och haka mot toppen av sin vandringsstav. Han hade ställt frågan lika mycket till sig själv som de andra. Pojken kunde inte vara mer än tre, fyra år, kanske fem om han var liten till växten.
”Se om han inte är en syn” uppmanade en lång man med vitt tudelat skägg.
Ledaren för gruppen lyfte hakan och stötte staven mot den lilles axel så att han föll från stenen. Djuret hoppade vigt undan för nästa stöt, landade på alla fyra och kröp ihop vid pojken.
Mannen med det tudelade skägget steg fram, petade och drog ut fingret ur munnen. ”Han blöder rött och smakar järn, det är en människa” och så tog han ett par droppar blod till från såret på axeln för att övertyga sig.
”Vi tar honom med. Alltid kan vi få något för honom vid marknaden.”
”Och djuret, ska vi döda det? Jag har aldrig sett något liknande.” Järnsmaken i munnen fick honom att vilja se mer blod. Han drog sin kniv och gjorde sig beredd att göra handling av sina ord.
De tittade på varelsen med svart päls, fyra lemmar och svans. Öronen var spetsiga trekanter, ögonen gröna och ansiktet avsmalnande till en knappstor nos. Långa kraftiga hårstrån stack ut på var sida.
”Om det inte stör oss tar vi det också. Något stycke silver kan det nog ge.”
Ledaren var nöjd med vad de hittat. Lasten med tyg var värdefull, och pojken och djuret skulle öka inkomsten. Känner ingen igen djurets sort kanske det kan inbringa guld.
Han tog pojken i nacken och slängde honom på toppen av buntarna i sin korg, djuret hoppade frivilligt efter. De var så små att tyngden på packningen inte ökade nämnvärt och bar han bördan till marknaden skulle ingen kunna klaga när han tog vinsten själv. Han hade på känn att det här skulle bli en lyckad färd. De hade fått tyget billigt, kommit iväg i god tid före de andra tyghandlarna, fått dessa två extra varor och hade bara två dagar kvar på slätten. Sedan skulle det bara vara en dag och en natt innan de kom fram till stenstaden.
Han gav order om uppbrott, männen hängde korgarna över ryggen, tog sina platser i marschordningen och så var de åter på väg, närmare framgång med lite mer tyg än förra året.
Från pojken och djuret i korgen hördes inte ett ljud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar