3 Blått

På kojen låg en luftig kostym i vit bomull, nedanför stod ett par tofflor i grå segelduk med repsula. Nelson skalade av sig den svettiga skjortan och de gräsfläckade byxorna och sparkade in dem i ett hörn. Vattnet i handfatet var svalt och friskt, för en kort stund motades värmen när han baddade ansiktet. Armhålorna stank men tjärtvålen var stark och doftade rent.

Något skramlade till utanför hytten och när han klev fram till ventilens kopparrundel hann han se en solbränd arm som lyfte upp en hink och sedan försvinna ur synfältet för att avlösas av kapten Richards rödbrusiga ansikte som kikade in, följt av en stor näve som ivrigt pekade akterut.

Vad har jag gjort för att få detta gissel på halsen? Argt vände Nelson runt och klädde på sig. Kläderna passade förvånansvärt bra – byxorna var bara en knapp decimeter för korta. Vid bättre mod, den snabba avtvättningen och den rena bomullen mot kroppen gjorde gott för själen, och besluten att bejaka händelseutvecklingen gick han akterut.

Han ställde sig med ryggen mot relingen i utkanten av sällskapet som under en brandgul baldakin minglade med champagneglas i händerna. Två kvinnor och en man, möjligen kineser i obestämbar ålder intog samma avvaktande hållning som han själv fast på styrbords sida. Alla tre hade svart kostym, vit skjorta och svart slips trots värmen.

Kapten Richard tävlade med kvinnan i den röda utstyrseln om uppmärksamheten, han bullrade glatt och högt som om det vore hans skepp och hon skrattade hjärtligt samtidigt som hon med utsträckt nedåtvänd hand, likt en nådefull furstinna, lät de andra gästerna presentera sig.

Vitklädda skeppspojkar tassade med silverbrickor och bjöd runt små tilltugg, räkstjärtar, ostkuber och oliver. Andra balanserade höga immiga glas champagne.

Den runde fete mannen hade fortfarande kvinnan cirklande kring sig när de gick och delade ut visitkort. Nelson tackade och läste Sebastian Caba, Bankir och Isabel Caba, Bankir på likadant formgivna kort. De var tydligen gifta, åtminstone hade de samma efternamn och även yrke. Nelson stoppade ner korten i kavajfickan. De skulle aldrig mer bli lästa, han kunde lika gärna ha slängt dem i havet.

En lång man i brun kavaj presenterade sig som stadsträdgårdsmästaren. Nelson hann inte uppfatta hans namn.

Den svartklädda kvinnan var längre än han själv och gick snabbt runt och skakade hand med ett korrekt ”Gabriella, bibliotekarie” för att sedan rökande skyndsamt försvinna ner under däck till sin hytt.

Männen i gula kostymer hade fått fram sina instrument; violiner, kontrabas och ett par flöjter. Efter lite bläddrade i nothäften strömmade lugn klassisk musik ut över däck. Nelson hade hört stycket många gånger, tyckte om det men kunde som vanligt inte sätta ett namn på det. Antagligen Mozart – nästan all bra klassisk musik var Mozart.

         ”För all del ta ett glas” hörde en han en len röst. Utan att han märkt det hade betjänten Javier ställt sig vid hans sida. Fortfarande klädd i den ålderdomliga kostymen, handskarna, flugan tätt om halsen och rocken på borde han vara varm, svettas, men den olivmörka huden var helt torr, dropparna i mustaschen var champagne. ”Passa på att njuta av Slottets gästfrihet och sjöturen, det kommer att bli tid till arbete.”

Nelson såg hans mystiska leende och kritvita tandrad för tredje gången och fann sig med ett champagneglas i handen.

Lösryckta meningar surrade runt medan han läppjade på den torra svala drycken, sedan fann hans hörsel fokus och uppfattade ”Jorge, Jorge Saragazza de la Casa Verde den andre” följt av en tirad av skryt från den brunbrände mannen med hårpiska. Något om stora ägor i Sydamerika med hästavel och ädelstensbrytning, sportframgångar och sirliga komplimanger. Föremålet för ordsvallet var den guldbruna kvinnan. ”Ai-Din” hade hon presenterat sig med för bankirparet. Hennes hår var svart med ton av kastanj och nådde ner till höfterna. Små toppiga bröst skavde mot den vita bomullen som satt tätt mot hennes nätta kropp. Nelson uppskattade vad han såg – hon var vacker men när hon släppte sydamerikanens blick, tog en mun champagne och sedan halvt under lugg tittade upp rätt in i Nelsons ögon, studsade han till av attraktion. Strålen från de nötbruna ögonen åtföljdes av antydan till ett leende. Han tappade bokstavligen luft, loskade champagne över relingen och som ett tonårsyngel vände han sig snabbt om, han vågade, klarade inte att besvara blicken. Hjärtat tickade likt en småfågels och munnen fastnade i ett fånigt stort leende. Rädd för att se på henne, eller snarare; rädd för att hon skulle se att han såg på henne lät han havet och bergslandskapet ovanför Tre Tallar utgöra distraktion, men egentligen var synintrycken utan form, minnesbilden av kvinnans ansikte var starkare. Han stod kvar så.

Efter en dryg halvtimmes färd forsade Calistron ikapp den fullpackade färjan till Badholmarna vars konturer redan visade sig söderut. Ångvisslingar och vänskapligt vinkande mellan fartygen ryckte loss Nelson ur hans stillhet när de passerade varandra och snart låg holmarna på styrbords sida. Gästerna radade på nytt vinkande upp sig och fick svar från badarna på klipporna.

I över hundra år hade holmarna varit en populär badplats. Nelson hade varit där på en skolutflykt. Det fortlöpande bygget av slottet krävde sten och en grupp av tiotalet holmar i granit hade systematiskt huggits ner till havsbottnen men arbetet hade avbrutits under förra stora kriget och lämnat de tre största kvar. Dessa förbands med hängbroar under sommarhalvåret. Stenhyvlarna hade tagit skalpen av halva Storholmen och lämnat en slät yta som på sommaren oftast låg några centimeter under vattenytan och utgjorde bädd åt sollaparna och var så slät att en form av vattenhockey utvecklats; spelarna gled på bara fötter över det tunna lagret fjunigt sjögräs. Under ett par årtionden hade sporten till och med varit så populär att turneringar anordnats och matcherna följts av en mångtusenhövdad publik som suttit uppklättrade på klipporna och mot sjösidan trängts i båtar och pråmar.

           På den högsta klippan stack ett litet utkikstorn, med slottets vimpel i topp, upp ur ett buskage av enar. En stor rundel av kanske koppar eller mässing stod inbäddad i vegetationen. De skarpa reflexionerna av solen gjorde det omöjligt att bestämt se vad det var.

I sydöst bröts horisontlinjen av ett lysande gult streck – slottsön. Med två ångbröl som hälsning lade ångbåtskaptenen om kurs rätt mot ön. Människorna på holmen applåderade och vinkade glatt.

Ön hade tagit tydligare form och den gula tonen var mer markerad. En solrosskog sträckte sig från norr, tät stor och stark, till sina minsta plantor på skären utanför södra udden som Calistron närmade sig.

        Med ett dovt utdraget ångdån minskade kaptenen panntrycket, kopplade ur axlar och propellrarna stannade upp. Drivankare behövdes inte, luften var utan vind, vattenytan vågades endast av det uppbromsande skrovet som kom till ro och Calistron låg still likt ett skepp låst i vinteris.

Solen tycktes sänka sig lite, bli än varmare och pressa ner ångbåten enbart med tyngden av sina strålar. Inte ett moln syntes på den klarblå himlen. Stillheten och hettan tog sin tribut från passagerarna; inget gift eller sömnmedel, utan endast den sövande kraften från en het sol och ett stilla hav.

          Oktetten spelade mjuk klassisk musik, möjligen Brahms gissade Nelson, tystnade och efter en stund nickade musikerna till med instrumenten vilande i händerna. Passagerarna satt utspridda i spinkiga soffor och vilstolar. De tre asiaterna, som tagit av sig slips och kavaj, låg direkt på däcket i skuggan under en livbåt vid relingen. Katterna sov i en hög och den lilla tussen till hund sussade på sin matronas mage med en fet hand över ryggen. Madammens dubbelhaka lyftes och föll ner i takt med de svartsminkade ögonlocken. Snart slöts ögonen och hon tappade greppet om sitt champagneglas som föll i däcket men gick inte i kras utan rullade en kvarts båge och stoppade mot ett bordsben.

        Till och med måsarna som följt med hela vägen från Tre Tallar låg stilla på vattnet med huvudet instucket under ena vingen.

         Planktonens flimmerhår vilade.

        Två skeppsgossar på bryggans tak sov med armarna dinglande över kanten. En putstrasa släppte ur en lortig hand men fick ingen vind utan föll rakt ner på sidgången, mer som en sten än luftigt tyg.

       Till sist slumrade eller sov hela båten utom Nelson och den lilla guldbruna kvinnan – Ai-Din. Men Nelson låtsades sova. Det fanns inte en chans att han skulle våga säga ett ord till henne. Hon fick absolut inte upptäcka att han var vaken och kanske tilltala honom. En upphittad stråhatt täckte ansiktet där han låg i en vilstol med händerna på magen. Bara en liten glipa mellan brättet och kindknotorna gav honom synfält och mitt i det satt hon och lekte med ett måsdun. Höll upp det mot himlen, släppte och såg det falla i spiral runt en spikrak tänkt linje. Luften var verkligen helt still. Han följde hennes rörelser bland de sovande i säkert en halvtimme. Hon gjorde små piruetter, drack vatten, inspekterade sina händer, klappade de tre katterna på huvudet när de en efter en kom fram och gned sin panna mot hennes ben, och nu tog hon av sig sandalerna, gick fram till babordssidan och tittade ner. Ett snabbt skratt och vigt stod hon balanserande på relingen. Armarna över huvudet och sedan dök hon. Plask. Nelson var halvvägs upp ur vilstolen när han hörde henne hämta andan och skratta. Hennes klingande blandade sig med hackiga djuriska läten. Vid relingen lutade han sig fram och såg henne snurra runt bland några delfiner, eller kanske var de tumlare, de såg små ut.

       Plaskandet och delfinernas gnäggande väckte de sovande som skyndade fram för att se vad som stod på. En delfin puttade lekfullt med nosen på Ai-Din, två andra gjorde krumsprång i luften och landade okontrollerat på rygg och skickade vattenstänk över åskådarnas ansikten. Måsarna vaknade, flaxade skränande de runt och började leta mat. Sydamerikanen slet av sig sin kavaj och skjorta mest kanske för att visa upp sin trekantiga vältränade överkropp och dök i med ett kraftigt överslag. De två kinesiskorna slängde sig också i vattnet, tydligen inte så populärt av det surmulna ansiktet hos den tredje kinesen att döma. Nelson hann hejda Richard som var på väg ner med en flaska i handen.

        Nelson kände sig halvt tvungen att även själv hoppa i, hennes dragningskraft var stor men han lade band på sig. Herregud, han hade sett henne för första gången för bara ett par timmar sedan, aldrig pratat med henne och redan höll han på att göra någonting bara för att han trodde att hon skulle tycka om det – inte för att han själv ville.

       En repstege hissades ner över relingen och Ai-Din kom snabbt upp, ruskade vatten ur håret och försvann mot hytterna. Det var som om leklusten och glädjen med att simma med delfinerna försvunnit när det kommit åskådare och andra simmare. Nelson var nöjd med att han inte hoppat i; inte för att han gjort ett framsteg utan för att han undvikit att trampa snett. Han ställde sig i aktern med ryggen mot stången med den hängande flaggan, så att han hade uppsikt över gångarna på var sida av däckhuset och skulle vara beredd när hon kom tillbaka. Just nu fick hon inte komma för nära, inte plötsligt dyka upp bakom honom och kanske säga något.

     Musiken och drickandet återupptogs. Måsarna kom ihåg att skräna, några skälvningar i däcket från pistongerna i turbinrummet och ångbåtskaptenen gav order om halv maskin framåt. SS Calistron fick upp farten och snart skulle de runda öns södra udde.

      På toppen av slottets rygg stack flaggstänger upp i en lång rad. Runt varje stång slokade ett grönt trekantigt banér med det guldmärkta vapnet; delfin i solros. Det största banéret måste vara hundra meter långt, nästa kanske nittio och sedan blev raden av trötta flaggor successivt mindre till ytan och längst ut på de flata musselodlingarna var de inte större än vimplar.

        Ångtrycket höjdes, maskineriet fick arbeta hårdare när Calistron vände upp runt södra udden och mötte kanalströmmen från norra havet. Vattnet var fortfarande lugnt men fören klöv redan små vågor. Kaptenen slog en stor lov runt ett tiotal höga stänger med slottets flagga och röda lanternor i topp. De varnade för små kobbar som slottets stenarbetare höll på att såga ner. Berget kunde ligga precis under ytan men till nästa år skulle hällarna ligga djupt nog för att släppa fartyg över sig.

        Efter dryga tio minuters gång började de möta krigsskepp på styrbords sida. Kanonbåtar, jagare, lastfartyg dunkade på kring ett slagskepp med hundra kanoner. Tsarens dubbelörn fladdrade i fanor och vimplar, satt målad på skorstenar och skrovsidor. Den ryska Östersjöflottan på väg ut till det utdragna Södra Kriget – i över tjugo år hade det blossat upp, sedan pyrt i något som liknat fred, men som mer var andhämtningspauser och kraftsamlingar, för att sedan eruptera i korta våldsamma urladdningar, ebba ut och börja sin cykel igen.

          Calistrons kapten girade mjukt åt babord, åt slottssidan, för att ge den allt bredare strömmen av fartyg fri kurs.

         Mot havet var ön huggen med branta klippväggar på vars krön slottet tog vid och byggt i terrasser sträckte sig ytterligare hundra meter upp.

         De två vyerna var splittrande, pockade båda på intresse. Ett stort fartyg med små propellerplan på däcket – ingen trodde att de fungerade – och med två bepansrade zeppelinare i luftsläptåg fick passagerarna att hänga vid styrbords reling. Sedan fångade slottet uppmärksamheten och fick dem att rusa över däcket och beundra fem enorma balkonger fyllda med tjugo meter höga spanande katter mejslade i sten.

         I ett par hundra meter var slottets sida rörigt vitprickigt, inte förrän en vindpust drog såpadoft över Calistron förstod Nelson att det var vita lakan, skjortor och byxor som oräkneliga hängde på tork. Längre norrut stack två mäktiga runda torn upp ur slottsmassivet och dominerade öns silhuett.

           Åt styrbord forsade den brokiga samlingen på; trålare ombyggda till lätta rammbåtar med två kanoner i fören, underhållsfartyg, ett par ubåtar i ytläge. Tre fullriggare hade svårt att hålla farten i den svaga vinden och föll hela tiden bakåt i konvojen, i masterna klängde matroser och skotade seglen hårdare. I fören på de flesta fartygen stod ett Andreaskors fastspikat bland stänger med bolmande, gungande rökelsekar.

           Efter en timmes färd var passagerarna tysta, mätta på synintryck. Den ryska flottan var sorglig – det Södra Kriget fanns alltid i människorna men för det mesta förträngt, nu gick det inte att ignorera i tanken. Och vända mot ön överväldigade Slottet. Storleken var först imponerande, sedan ogripbar och till slut på gränsen till skrämmande.

Måsarna tröttnade på att snika efter mat och flög in mot ön medan tumlarflocken outtröttat följde med luftbågar parallellt med SS Calistron som girade västerut längs öns norra rundning.

Skymningen hade kommit här, dagern hade hunnit långt bort, passerat longituder, låg som en tunn rand borta i den västra horisonten och solen skulle snart slukas. I öster hade månen redan stigit högt och gav slottet ett grått skimmer. Fotogenlyktor hängdes ut runt relingen och i den korta masten. Tumlarna hoppade knattrande några farvälvolter i kölvattnet och försvann ut till havs.

Betjänten Javier slog med en sked mot ett glas men lyckades inte fånga det på nytt uppsluppna, sorlande och skrattande sällskapets uppmärksamhet utan gick fram till orkesterledaren och sa några ord. Ett kraftigt rondo med basen och stråkarna bröt förtrollningen och ansikten vändes mot den lilla scenen. Javier höll ursäktande upp händerna.

         ”Inte för att jag på något vis vill förstöra stämningen men jag ska nu berätta om några regler som gäller på ön och Slottet. Eller regler, praktisk information ska jag nog säga.

          När vi ankrat kommer ni att visas till en liten bungalowby vid Slottets fot, nära Norra Porten, och där kommer ni att inkvarteras. Ni får inte gå in i Slottet. Jag understryker det särskilt; Inte gå in i Slottet och det har sin speciella orsak. Om någon port eller dörr står öppen bör ni helst inte ens försöka titta in utan gå nedåt stranden.” Förvånade och snopna miner i gästernas ansikten.

         ”Jag ser att ni är besvikna men ni kommer senare att få en förklaring. Jag kan för stunden berätta att det har med slottsherrens frånvaro att göra och förhoppningsvis kommer situationen förändras kanske redan i morgon.” Javier tog ett par klunkar citronvatten och fortsatte. ”Ni kommer alla att få en personlig betjänt …” han avbröts av små glada visslingar och applåder. Det var kaptenen och flickorna, Nelson dolde ansiktet i handen. ” … som kommer att svara för praktiska göromål och svara på frågor med mera. De har Slottet Solros vapen: en guldsol med en grön delfin i mitten, på kragen och ett grönt streck runt manschetten”, Javier pekade på sin egen skjorta och upp mot skorstenen. ”Personal i helvitt är tjänare i arbete och ska inte tilltalas. De är för övrigt förbjudna att svara såväl som att prata med gäster.”

           ”Så oartigt” sa damen i rött. Spridda skratt.

     ”Det finns även ett slottsgarde. De har samma gradbeteckningar som vi betjänter men deras uniformsrockar är inverterade; helgröna med vita markörer och deras benbeklädnader ser kanske lustig ut men det är varken kjolar eller kiltar. En lång historia ligger bakom som ni tids nog kommer att få höra. Gardesmän kan tilltalas och bes om hjälp. Ingen är helgrön – inte ens de nya.” Javier väntade sig skratt, själv tyckte han att det lilla skämtet varit roligt, och ville ta bort den allvarliga aspekten av ett garde, men gästerna satt koncentrerade och väntade spänt på att han skulle fortsätta. ”Man kan säga att det har samma funktion som polisen i land, men de arbetar också med brandskydd, sjöräddning kring ön och andra uppdrag. Även om de ibland är beväpnade så är de inga ni behöver vara rädda för. Jag skulle faktiskt bli förvånad om ni ens stöter på fler än en eller två under er vistelse.” Han tittade sig omkring, tog lite sats. ”Och till sist vill jag än en gång påminna om att det tills vidare kommer att vara förbjudet att gå in i Slottet.”

              Gästerna satt tysta och begrundade informationen.

Calistron rundade en udde där slottet utgjorde klippan, strandkanten, och efter att ha legat mörkt lyste det nu ur tusentals fönster och gluggar och det sträckte sig likt en kvällsvaken stad söder ut. Blommorna på solrosskogen gav återsken och en tunn gulaktig dimma låg över topparna.

            Ångmaskineriet slogs av och Calistron gled lugnt mot en liten hamn. På en lång brygga stod vitklädda människor stramt uppradade längs två rader med rislampor som vajade lätt i kvällsbrisen. Några ångtömningar och båten fick vila.

          Tre svarta streck – först i land var katterna – fler ögonpar glimmade till i halvmörkret i slutet av bryggan och snabbt skymtade en flock katter jagandes iväg mot slottet. Sedan följde matroser, några av däckspojkarna, en man med hink, en annan med en stor kacklande korg och Javier med en inspekterande blick mot raden av vitklädda som stod uppställda i givakt.

           Trots att bryggan låg över hundra meter från slottsväggen var de för nära för att se de två tornen, blickarna nådde bara väggens krön. Passagerarna stod med gapande munnar och glodde, först nu i dess omedelbara närhet började slottets enorma storlek gå upp för dem. När de passerat slottets östra sida sjövägen, hade det sett stort ut och varit långt; men deras sinnen hade lagt det närmare i avstånd, anpassat synintrycken till deras invanda föreställningar och bilder av byggnader och slott. Storleken var skrämmande men samtidigt förförisk. Likt små kompassnålar drogs de mot den magnetiska megaliten, över landgången, ner på bryggan och stannade inte förrän en av betjänterna stoppade bankirparet som roterade fram främst. Bröst slog i framförvarande ryggar och blickarna sänktes.

                     

             En vit handske mot Nelsons underarm väckte honom ur förtrollningen. Vid hans sida stod en nästan lika lång, leende man, i slottets betjäntuniform. Mannens blonda hår hängde ner på ryggen och föll fram över axeln då han bugade sig.

          ”Mitt namn är Lego och jag har fått äran att bistå er under vistelsen på ön. Kom, jag ska visa ert nattkvarter.”

   Runt omkring presenterade sig betjänter för sin gäst, samlades sedan i tropp för gemensam avmarsch från bryggan.

  I SS Calistrons akter hissades nötboskapen ur lastrummen för att tas till slakt. Den bångstyriga tjuren hade samlat kraft under överfarten och gjorde ett nytt utbrytningsförsök. Två lastlakejer föll i vattnet, andra försökte spärra vägen och kasta sig mot tjurens hals för att med flertalets tyngd fälla ner besten till marken, men den hittade en lucka mellan männen och kajkanten i raden av rislampor. Stängerna knäcktes en efter en och med två lampor mellan hornen försvann tjuren in i en dunge vid kajens landfäste. Brölandet avtog i styrka och upphörde då tjuren förstod att den kommit undan.

Promenaden var kort, bara några hundra meter från bryggan. En bit upp på stranden gyttrade låga vita byggnader med tak täckta av stora avlånga blad. Mellan de små husen och havet brann ett bål av hoprafsade jättelöv, drivved och annan bråte. Under en baldakin framför elden syntes rödflammande ansikten och instrumentblänk i en orkester som tog ton. Den medryckande rytmen av reggae överröstade vågskvalpet, sprakandet i blomveden, syrsorna och prasslet från solrosskogen.

          Betjänten slog upp dörren. Var det Lego han hette? Nelson ville inte fråga, han var redan obekväm med att ha en betjänt, visste inte hur han skulle bete sig. Att fråga om namnet var lite förolämpande men kom sedan på att det var betjänten som skulle anpassa sig efter honom, inte tvärt om.

             ”Förlåt men var det Lego du hette?”

         ”Visst! Lego är mitt namn” sa den vitklädde, bockade så håret flög fram när han lämnade plats i dörröppningen. ”Var så god. Det kommer att serveras en lättare vickning och bål på svart rom och andra drycker nere vid elden. Jag finns alltid i närheten. Om jag inte sitter här på verandan är jag på ett ärende. Tycker ni att min frånvaro är allt för lång kan ni alltid be någon annan betjänt om hjälp. Men som sagt: jag finns alltid i närheten.”

          Nelson kände sig frestad att lägga sig i den stora inbjudande sängen direkt. De senaste nätternas leverne, och den omtumlande dagen hade sugit kraften ur honom. Men hjärnan surrade av intryck och frågor. Han hade ingen lust att ligga och vrida sig i grubbel och fåfänga försök att somna. Och han måste få en titt till, så han vände direkt – rummet kunde han utforska i morgon – och gick mot musiken.

”Det här är fantastiskt, helt strålande!” bubblade kaptenen och sträckte Nelson ett stort glas rompunch från en bålskål.

            Belinda och Lix var nu klädda i rödgula skjortor och gröna kjolar. De smuttade redan ur var sitt glas och halvdansade lät de sina kroppar gunga med i rytmen.

            ”Säg att du är glad att ha träffat oss. Vad skulle du annars ha gjort? Allt det här är min förtjänst. Skål broder!” brummade Richard belåtet.

På sätt och vis hade kaptenen rätt. Nelson skulle aldrig ha hittat slottets skepp själv, inte ens slagits av tanken på en annan transport än zeppelinaren utan bara konstaterat att jobbet gått förlorat och antingen självömkande svirat vidare i Tre Tallar eller liftat hem till staden, och han förlät kaptenens kantiga och burdusa figur med en höjd bägare.

”Skål!”

         ”Nu ska vi dansa” uppenbart lycklig gjorde kaptenen några udda höftrörelser och snurrande steg på väg mot dansgolvet.

Ett par bord längre bort drog Jorge upp Ai-Din som villigt följde ut på golvet och slog armarna runt argentinarens hals. Nelson tömde raskt sitt glas –det värmde gott och tröttheten försvann – han fyllde upp på nytt. Bet i en citronskiva när han följde efter Belinda och Lix – han skulle mot sin vana dansa. Han ställde det återigen tömda glaset i sanden vid dansgolvskanten, musiken ryckte tag i kroppen. Morgonens uppvaknande i slottsparken kändes mycket avlägset, flickan med motorcykeln, hennes ansikte var bara ett vagt minne, rött hår och fräknar. Han höll med kaptenen, det här var fantastiskt, log tillbaka mot Belinda och Lix, och fick med Ai-Din en mikrosekund brunsvart ögonkontakt, sug i magen, hoppade förtjust kort jämfota och dansade sedan rätt in i minnesluckan.

Två barnlika siluetter avtecknade sig mot den stjärnbeströdda nattskyn en bra bit ner mot havet. De stod helt stilla och betraktade de dansande.

I Vilse bland blad

(OBS! Detta är inte första kapitlet, utan det första "romerska", kapitel ett finns längre nedåt i bloggvärldens stå-på-huvudet-layout)

Han hade aldrig lekt vid de stora träden, bara sett dem på håll, vida kronor högt över palmerna. Han följde efter Katt, så här långt från bäddarna och de vuxna hade de inte heller varit tidigare – det gick vare sig att höra prat eller sång. Sol värmde, himlen var blå och de gröngnistrande trollsländorna surrade ikapp med kvitter från fåglarna. Gulådrade mörkgröna blad, lika stora som han själv, vajade från trädens undre grenar, rörda av en vind trots att luften i trädgården bakom ryggen var helt stilla. Katt hoppade över en rot och in mellan ytterligare blad. Hon måste ha hittat något, tänkte han och fick ta i med båda händerna för att bana väg mellan de största bladen. Höftskynket fastnade i en gren och efter två steg stod han naken i gräset. Vita blommor kittlade mellan tårna.

         Först tänkte han låta skynket ligga och följa Katt men så såg han den lila trädfrukten i magvecket. Det var det bästa med skynket, han kunde alltid ha en frukt med sig, då slapp han som de andra gå tillbaka till trädet för att äta. Det var han och de två äldsta bröderna som nästan alltid bar skynke, de andra hade dem bara när de samlade frukt och nötter.

          Han drog åt knuten kring höften, frukten spände mot magen, och klev efter bland bladen åt det håll han senast sett Katt. När hon var riktigt nyfiken kunde hon springa långt före honom, men de hittade alltid varandra. Hon var hans bäste vän.

         Vinden blev starkare och ryckte i strån och grenar. Nu behövde han inte bända bladen, de vek sig lätt undan i luftsuget som drog honom framåt och pressade mot rygg och bröst. Han skrattade, det kändes som brottningsleken med storebrodern, tungt på kroppen, och han väntade sig nästan att känna de kittlande fingrarna på sidorna.

         Trycket blev tyngre och tyngre, han kunde inte behålla luften i sina lungor, den pressades genom halsen, upp i gom och ut genom mun och näsa. Det som först känts som en vänligt smekande hand i ansiktet, tryckte nu hårt och plattade ut kinder, näsa och läppar.

        Och så släppte greppet honom, fast det blåste hårt och gult och kylde huden. Han tumlade framåt, drog djupa andetag och upptäckte Katt som satt helt still på en sten, bara huvudet rörde sig fram och tillbaka. Ögonen såg annorlunda ut, pupillerna var stora men tomma, han hade aldrig sett dem så.

        Konstigt, under fötterna fanns inget gräs, bara det som fanns under, brunt, gult och torrt. Och så tittade han sig runt och förstod vad Katt såg, eller inte såg. Marken var platt och gick långt, långt. Inga träd, inga buskar, inga blommor. Himlen var inte blå utan hade samma färg som sten med bruna streck och ingenstans kunde han se Sol. I bröstet och magen växte en tomhet snabbt, den drog och tryckte och det var inte skönt, det var något han aldrig känt eller hört talas om. Han ville inte ha det och förstod att Katt kände samma sak inom sig.

       De små håren på armarna och benen stod rakt ut. Hur kunde de göra det? Huden var som vattnet i bäcken vid de täta träden. Kallt kallade de äldre den känslan. Han var kall – skulle han rinna bort likt bäcken ner bland stenarna i mossan? Den svarta rymden i magen växte.

         När han satte sig bredvid Katt kröp hon upp i hans knä och trädfrukten tryckte mot magen. De höll sig tätt mot varandra. Ingenstans kunde de se träden och de stora blommorna. De vuxnas röster trängde inte genom någon grönska. Doften från de blå buskarna fanns inte, det bara stack i näsa och nos av en frän ny lukt.

       Han smekte Katt mellan öronen ner över ryggen. Pälsen var mjuk och han fortsatte, kunde inte sluta. Alltid tidigare hade han smekt för att visa att han tyckte om henne och visste att hon tyckte det var skönt, nu gjorde han det också för att det mörka tomma i kroppen blev lite mindre.

         De satt och väntade på Sol men istället kom Natt.

Han vaknade i samma ställning, sittande på stenen, som när han somnat. Huden var som bäcken, kall, utom på magen där Katt låg. Han hade inte runnit bort.

        Nu var himlen som vanligt, blå och Sol fanns ovanför kanten av den platta marken. Han hälsade, det var skönt att se Sol igen.

       Katt rullade runt i famnen, blinkade med ögonen och tittade också hon på Sol och sedan upp i hans ögon. Hon väntade på att han skulle göra något.

        Träden, buskarna, det gröna var inte där. Ingenstans hördes de vuxna och han var hungrig. Både han och Katt hade det mörka tomma i sig men det var inte lika stort och när han såg trädfrukten i höftskynket blev det mindre. Med ett bett genom det lila skalet bröt han loss en bit åt Katt som ivrigt började slicka och tugga. Några munnar av det vita köttet fick honom klarare i huvudet, de små hårstråna på armar och ben vek sig ned mot huden och det svarta tomma drog ihop sig till ett klot i mellangärdet. Frukten smakade gröna blad, röda fjärilar, de vita blommorna i gräset, storebroderns lukt, de gamlas sång – han blev blöt på kinderna. Förvånad märkte han att dropparna kom från ögonen – började han smälta trots allt? Klotet växte.

          Landskapet kring dem var slätt så långt han kunde se och det var brunt. Bara stenen de satt på hade andra färger, den var mörkt röd och delades av ett gult band med en tunn svart kant. Stenens form var som botten av ett nedhugget träd, med rötter åt olika håll men flat ovanpå, ingen stam sträckte sig upp.

           Ur hål mellan stenen och den släta ytan kröp djur fram, stora som hans fot, med armar, ben, svans och lång tunga. De hade nästan samma bruna färg som det långa platta, sprang runt i små cirklar och dök ner i hålen igen. Nya kom upp men när han pratade med dem svarade de inte, utan fortsatte med sitt. Både han och Katt tyckte det var underligt.

           Sol var nu stor och stark mitt i det blå, hans hud var inte längre på väg att bli vatten och långt borta på det platta gungade vuxna fram, närmare sig i rad. Det svarta klotet kröp ihop till en gnagande kula.

Männen kom fram till stenen och ställde sig i en cirkel runt. De var klädda i fotsida mörka dräkter med fyrkantiga hattar som släppte fram skruvade svarta lockar. Packningar krängdes av och gav ryggar en välbehövlig vila. Männen såg på varandra och sedan åter på den lilla gossen med djuret i famnen.

          ”Hur har han hamnat här, vi har gått i två dagar på slätten och har lika många kvar?” Mannen som gått först vilade händer och haka mot toppen av sin vandringsstav. Han hade ställt frågan lika mycket till sig själv som de andra. Pojken kunde inte vara mer än tre, fyra år, kanske fem om han var liten till växten.

           ”Se om han inte är en syn” uppmanade en lång man med vitt tudelat skägg.

           Ledaren för gruppen lyfte hakan och stötte staven mot den lilles axel så att han föll från stenen. Djuret hoppade vigt undan för nästa stöt, landade på alla fyra och kröp ihop vid pojken.

          Mannen med det tudelade skägget steg fram, petade och drog ut fingret ur munnen. ”Han blöder rött och smakar järn, det är en människa” och så tog han ett par droppar blod till från såret på axeln för att övertyga sig.

            ”Vi tar honom med. Alltid kan vi få något för honom vid marknaden.”

           ”Och djuret, ska vi döda det? Jag har aldrig sett något liknande.” Järnsmaken i munnen fick honom att vilja se mer blod. Han drog sin kniv och gjorde sig beredd att göra handling av sina ord.

            De tittade på varelsen med svart päls, fyra lemmar och svans. Öronen var spetsiga trekanter, ögonen gröna och ansiktet avsmalnande till en knappstor nos. Långa kraftiga hårstrån stack ut på var sida.

            ”Om det inte stör oss tar vi det också. Något stycke silver kan det nog ge.”

            Ledaren var nöjd med vad de hittat. Lasten med tyg var värdefull, och pojken och djuret skulle öka inkomsten. Känner ingen igen djurets sort kanske det kan inbringa guld.

           Han tog pojken i nacken och slängde honom på toppen av buntarna i sin korg, djuret hoppade frivilligt efter. De var så små att tyngden på packningen inte ökade nämnvärt och bar han bördan till marknaden skulle ingen kunna klaga när han tog vinsten själv. Han hade på känn att det här skulle bli en lyckad färd. De hade fått tyget billigt, kommit iväg i god tid före de andra tyghandlarna, fått dessa två extra varor och hade bara två dagar kvar på slätten. Sedan skulle det bara vara en dag och en natt innan de kom fram till stenstaden.

          Han gav order om uppbrott, männen hängde korgarna över ryggen, tog sina platser i marschordningen och så var de åter på väg, närmare framgång med lite mer tyg än förra året.

           Från pojken och djuret i korgen hördes inte ett ljud.

Kapitel 2 Förlorade moln - vunna vågor

”Rymden och atmosfären var grå utanför gallergluggen, som om de ville vända honom ryggen, vara osynliga, straffet för hans svek. Inte ens månen eller någon planet ville visa sig.

            Prinsen visste inte vad han hade gjort för fel och grät. Han grät varje dag. Alla frågorna hade han lärt att besvara och ramsan med avbönen kunde han utantill; Att förflytta sig snabbt i flygmaskin är en styggelse. De enda riktiga sätten att resa är med vagn, fartyg eller tåg. Då är man nära planeten, ser naturen, byar, människors vedermödor på åker och mark och får en äkta upplevelse av tid och avstånd.

            Vid förhöret hade känslan av inkvisition varit påtaglig och kanske skulle han inte ha tillagt att man eventuellt kunde sväva fram bland bomullsmoln med en långsamt och lågt gående zeppelinare. Upplevelsen var snarlik en tågfärd och mycket vacker.

         Tårarna ville inte stoppa – domen hade blivit hård, straffet långt – skulle ingen hjälpa honom?”

Ur ”Lille Prinsens meningslösa och patetiska försvarstal” Från Antoine de Saint-Exupérys ofullbordade manus hittat i en flygarbag utanför Alger 1944. Historiska arkivet Alger.

Hon vaknade med huvudet mot kockens axel, Nelson hette han visst. Hans andhämtning var lugn och stadig. Själv låg hon bekvämt förutom att armen på något vis fastnat under hans rygg så hon buffade honom vaken med den fria högerhanden.

         ”Du måste upp, det är bråttom.”

          Nelson, fortfarande förvirrad och upphetsad av en erotisk dröm kände blomsterdoften från hennes hår och drog ner henne till en kyss. Han var fortfarande klart berusad. Hon lät det ske men lyckades ställa sig på knä, lossade handen från nacken och började dra honom i kavajslagen.

          Solen hade varit uppe en stund, stigit till sju, kanske åtta på den helt molnfria himlen. Natten hade inte lyckats kyla ner luften och redan nu stod det klart att det skulle bli en ny mycket het dag.

Några fiskmåsar skrek till ovanför bokkronan och seglade neråt mot havet. Diseldunk och ångbråmande ekade in över det glimrande vattnet, tog sig uppför bryggor och pirar, studsade in bland gränderna, steg till parken, mattades och dog mot bergssidan. Den ryska flottan hade lättat ankar och tuffade ut ur bukten. Ett brokigt stim långsamma fiskar.

          Nelson drog med tumme och pekfinger lite tafatt i henne, drömmen släppte sitt grepp och blev glömd. Morgonståndet mjuknade. Han satte sig upp, tände en cigarett och insåg att han var vaken. Munnen var torr och han sträckte över cigaretten. Hon tog ett bloss, lät röken rinna ut genom näsan, hostade och darrade lite. Ingen av dem hade klocka så hon hoppade upp och skuttade bort över gräsmattan tills riddarkyrkans urtavla blev synlig.

           ”Drygt halv åtta, du kan fortfarande hinna. Du ska till Slottet. Jag skjutsar dig.”

          Slottet? Visst djävla fan. Nelson ville lägga sig ner igen sova ett tag till, bara glömma brevet. Hans lathet började redan formulera ursäkter och förklaringar till varför han inte dykt upp och egentligen hade han inte åtagit sig uppdraget – att han glatt använt förskottet talade emot men ville slottet sprida pengar till okända var det inte hans problem.

Men hennes disciplin, vilja, var starkare, hon såg en möjlighet i Nelson, han kunde bli nyttig för henne, om Slottet i havet ville ha honom kunde han inte enbart vara en vivör, något gott och stabil kunde lockas fram ur honom. Bakåtlutad lyckades hon dra upp honom till stående.

Nelson tittade sig runt. En av de nya skorna var borta – vagt mindes han skoskav och en hög lyra upp mot ett fönster som vibrerade i takt med musik.

        ”Glöm skorna, den är borta. Kom, min motorcykel står vid parkingången.” Med ett eftertänksamt pekfinger på hakan och väldigt näpet tillade hon mest för sig själv ”Tror jag”.

           Nelson siktade och fick iväg ett kast som redan i rörelsen övergick till att bara imitera full kraft och ilska och den ensamma skon flög in i ett buskage. Den var inte ens snygg, bara köpt för att han tröttnat på att prova skor.

             Med handen stadigt runt hans pek- och långfinger började flickan dra honom ner för parksluttningen.

En svart motorcykel låg utanför grindarna. Den rödhåriga satte fyr under pannan. Vattnet var fortfarande hett från nattens åktur så efter en kort stund kunde motorn arbeta. När Nelson satte sig bakom henne fick de blöta strumporna honom att halka till mot fotpinnarna och nästan välta ekipaget. Hon var nätt men han vägde drygt nittio kilo.

 Dunkandet från motorn fortplantade sig från sätet upp längst ryggraden. De rullade makligt förbi några uteserveringar – en kopp kaffe vore gott, eller snarare tre, men det fick bli senare.

 Under den tunna klänningen var hennes höfter varma mot hans händer. När de kom ut på kustvägen hade morgonståndet åter nått full styrka och han drog henne hårdare mot sig, ingen protest bara en liten tillrättaläggande stjärtvickning. ”Mäns prioriteringar” tänkte hon, ”här gäller det att hinna fram”, lade i högsta växeln och gav full gas.

Små vikar med smala sandstränder avlöste varandra, en och annan segelbåt låg för ankar med revade segel och frukostätande besättning, där mellan bröt bergsväggar med klamrande dvärgtallar sikten mot havet. En sista grusmeander nedåt fick Nelson att komma ihåg varför han inte tyckte om att åka motorcykel, apparaten veknade och greppet var nu vitknogat kring sadelkanten.

Landskapet öppnade sig och i slutet av raksträckan som skar genom sädesfält kunde de se Tre Tallar någon kilometer bort. Än fanns tid kvar men så lossade en mörkröd bubbla från badorten och steg upp i luften. Människan kunde fortfarande flyga.

De stannade vid kajen. Nelson klev av men den fräkniga satt kvar och lät motorn pysa i friläge. Zeppelinaren hade hunnit vända, var fortfarande i stigande, passerade, det gick att urskilja ansikten i gondolens fönster, och strävade ut över viken.

       Hoppet om att bli upplockad, att giren upp mot land hade varit någon slags provmanöver, dog hos Nelson och flickan lade märke till sättningen i axlarna. Han var ändå nästan för gammal även om det var svårt att avgöra åldern verkade han nu hopplös.

         ”Jag fryser i fartvind, kan jag få rocken som ett litet tack?” ynkade hon och tyckte att hon spelat över lite och väntade sig ett nej. Men Nelson bara krängde av rocken, det gröna fodersidenet glimrade i solen som redan värmt luften till en temperatur där andra plagg än tunn bomull var onödiga, och hjälpte henne på med den. Med skörten under stjärten och ärmarna uppkavlade gav hon honom en kyss på kinden. ”Hej då, vi syns.” Ettans växel och iväg. Rocken skulle nog passa Roy på teaterbaren – synd att han jobbade så mycket – lite trög också men han kanske skulle förlåta henne för att hon försvunnit igår. Väl upp på första raksträckan byttes skuldkänslan och ömsintheten till livslust och frihet bara stört av ett vagt molande av att ha förlorat något.

De blöta strumporna slängde Nelson mot några skräniga måsar på toppen av en skräphög i brytningen mellan kajen och badstranden. Han hoppade ner från strandpromenadens mur med en duns, ett knä smärtade till. Sanden var redan upphettad, eller alltjämt varm från gårdagen och lugnande. Det var åratal sedan han gått barfota i sand och slött började benen nära på av sig själva vandra framåt, ironiskt nog i linje med aktern på zeppelinaren som nu var mitt över viken. Hans kropp gjorde ett fåfängt försök att hinna i kapp åt honom.

Längst det stenlagda promenadstråket låg serveringar axel mot axel. Alla fortfarande igenbommade, det skulle dröja innan han fick kaffe – men han brydde sig egentligen inte. Apatin avbröts av en våg som lämnade en brännmanet på foten.

”Satan.” Han spratt till, geléklumpen blev en luftvarelse och landade på en gul markis som skuggade den närmsta restaurangens bord. Två varv hann han hoppa på ett ben innan han föll bakåt och handlöst satte sig på rumpan. Mullrande skratt och höga tjut kom från skuggorna under markisen. En gråskäggig man med seglarmössa, kramade om två flickor, en i var arm. Deras ansikten gömde sig mot hans bröstkorg och guppade i takt med den stora magen. Några sekunders andhämtning, sen kom tjuten igen. Nelson blev för ett ögonblick arg men skratten smittade och till sist skrattade alla fyra, Nelson i sanden med händerna runt magen som i knip och de tre nu framåtböjda över bordet. Kraftiga luftindragningar, lite snörvlingar men det gick inte att stoppa att en till gemensam attack brakade loss.

Torkande sig i ena ögat sträckte den gråskäggige ut en hand och vinkade upp Nelson mot bordet.

         ”Oj, så gott har jag inte skrattat på länge. Richard, kapten” förtydligade han med ett kraftigt finger på skärmmössan och pekade sedan på en liten enmastad segelbåt ett hundratal meter ut från stranden.

          ”Och dessa sköna strandsatta najader. Belinda”, en blondin i en för stor röd badrock, ”och Lix” med svart hår i lugg och iförd endast svart bikini. Presentationen renderade kaptenen två kindkyssar och Nelson glada vinkningar. Sedan fortsatte småfnissandet. Egentligen hade hans vurpa inte varit speciellt rolig men tydligen hade alla behövt skratta och lustigheten blivit synergisk. ”Kom och sätt dig med oss.”

Med ryggen i korgstolen såg Nelson den roströda fläcken ovanför havet bli mindre och mindre – där flög hans chans.

      Serveringen var fortfarande stängd. Kaptenen släppte greppet om flickorna, stegade hjulbent mot glasentrén och började bulta. Hummade lite och bultade igen. Ett sömndrucket ansikte kikade fram.

        ”Ditt skräp till allt-i-allo, vi har suttit här i en evighet. En flaska whisky och fyra glas”, och med en tumpekning över axeln, ett halvt frågande, halvt befallande ”Han där betalar” stoppade den morgontröttes nekande huvudskakning.

            Efter lite klirr och slammer inifrån kom nattvakten uthasande med flaskan och slog med kraft ner fem glas på bordet. Hällde upp dem till brädden, svepte ett och rapade fram ”Tvåhundra”.

             Nelson rotade runt i byxfickorna och bland mynten hittade han några hopskrynklade sedlar – var det verkligen allt han hade kvar?  Slet loss två och betalade. I bakfickan gömde sig ytterligare två gamla hundralappar tillsammans med en ny. Nelson brukade smussla undan pengar från sig själv vissa kvällar. En gång hade en halv femhundring blötts i en strumpa, den andra halvan legat i bröstfickan – dubbel säkerhet. Kaptenen som noga följde hans penningbestyr höjde ett ögonbryn tog tillfället i akt och bufflade vidare.

 ”Det här blir en bra dag. Ge oss frukost också.”

            ”Och mycket starkt kaffe” flikade Nelson in.

            ”Ni får vänta, köket öppnar tio.”

När kocken väl kom var tanken på frukost borta. Nelson och kaptenen satt dåsiga, med flaskan tom och glasen halvt urdruckna och drog eftertänksamma bloss på cigaretter. Flickorna hade somnat, antagligen efter en natts vaka.

Stranden fylldes allteftersom med badare, små parasoll, oljiga soldyrkande kvinnor och män, kopplade flämtande hundar, en kattbur, småglin med glass i näven och på plätt efter plätt markerade nyanlända sitt revir med handdukar, solstolar och picknickkorgar. Försäljarnas utrop blandades med skratt, plask, måsskrin och ropen från fotbollsspelande tonåringar.

Solen krämade på ett snäpp till och den druckna kvartetten sjönk djupare ner i korgstolarna. Restaurangägaren strök förbi deras bord med övervakande blick. Snart måste de gå, tidiga matgäster hade redan slagit sig ner och till lunch skulle stället vara fullsatt.

        ”Varför så dyster?” frågade kaptenen och skruvade menande på glaset. Nelson pekade på pricken i horisonten och skulle till att förklara men Belinda vaknade, var hungrig och stoppade hans ansats till självömkan. Lix kvicknade också till, lika tom i magen. Kaptenen snurrade glaset, det krockade med den tömda flaskan och Nelsons pengar smälte bort ytterligare. Snart stod mer whisky och en frukost på bordet, Nelson fick äntligen en kopp svart, ägaren övergav bevakningen, flickorna högg in på ägg och bacon. Kaptenen skålade med Nelson.

          ”Nå, känns det bättre nu?”

          ”Jag har missat ett stort jobb på slottet Solros” sa Nelson med stänk av stolthet.

          ”Visst, och jag har en lustjakt med tio matroser” åtföljdes av ett grin.

Förnärmad skulle Nelson till att berätta men såg sig själv utifrån för en kort sekund. Berusad, orakad, rufsig i håret och med trötthetsringar under ögonen. Genomsvettad skjorta med rödvinsfläckar och en skrynklig kavaj som båda hade suttit på i över två dygn. Gräsfläckar på knäna och barfota. Han tände en cigarett, den sista i paketet. Handen kom åt kuvertet när han skulle kasta asken. ”Tror du mig inte så läs själv” sa han och sträckte fram brevet.

         Kaptenen lutade sig bakåt och höll pappret långt ifrån sig, kisade och for sedan upp så att tallrikarna skramlade på bordet.

          ”Kom, vad väntar vi på?”

         Han var redan ner på stranden. Lix hann rycka åt sig ett rostat bröd som hon stoppade i munnen då hon trippade iväg. Belinda skalade av sig morgonrocken och tog whiskyflaskan. Nelson tömde kaffet och sitt glas innan han undrande följde efter.

         Kaptenen lufsade på. Vände sig halvt om med ett påmanande tillrop. Ett par ljusblå damtofflor med varsin lila blomma stod i sanden bredvid en handduk och i steget lyckades Nelson sticka fötterna i dem innan han hann ikapp.

          ”Hej, stopp, vart ska vi?”

          ”Se en riktig skönhet och kanske hjälpa dig” flåsade Richard utan att stanna upp.

       Snart var de i hamnområdet, passerade brygga efter brygga med segelbåtar och kom fram till de kommersiella pirerna. En kran lossade timmer från ett finskt lastfartyg; kådig doft av skog blandades sinnesförvirrande med havslukten för att ersättas av kaffearom då de rundade en stapel grå säckar stämplade med en stor brun böna. Belinda och Lix hoppade åt sidan. Nelson var inte lika snabb utan halkade till i en pöl olja som gav tårna och skoblommorna svarta fläckar. Kaptenen gjorde väg genom en kö glada badare som småpratande, bärande handdukar och massäckar, bordade färjan till Badholmarna.

Sedan tog rusningen stopp. Ett radband med vitklädda matroser och sjåare gick i skytteltrafik mellan några lastbilar – vars flak bak vattenpannorna dignade under paket, tunnor, säckar – och en bländande vit ångbåt och dess mindre syster akterom. En flock svartvita kor vallades ur en lagerlokal av några småflickor med vidjespön och ökade trängseln på kajen och förstärkte kakofonin med oroligt råmande.

Svetten rann under kaptensmössan då Richard pustade ut, tog flaskan ur Belindas hand och huttade. Med ett fånigt leende mönstrade han ångaren och nickade sitt godkännande.

”Vacker, vacker, hon…” han letade bättre ord men fann dem inte.

Det mjukt formade skeppet slängde solkatter från sina skinande mässingsdetaljer i deras ansikten och i virvlar ut på kajen i takt med skrovets svaga rullande. Däcken, dess överbyggnader och brygga kontrasterade vitheten med oljad mörk teak. Skeppspojkar lät smutsiga putstrasor fladdra ner i hamnvattnet där de lade sig på ytan och guppade som klungor av maneter kring skrovet.

          ”Jag såg henne komma in i natt. Hon kommer från Slottet i havet” påpekade kaptenen onödigt. Både på akterflaggan och målat mitt på den svarta skorstenen lyste slottets guldsol med en grön delfin i mitten. Symbolen var väl känd men sällan sedd.

           De slog sig ner i rad, flickorna i mitten, på en trave lastpallar och betraktade embarkeringen.

   Turister tog foton av sig själva poserande framför ångskeppet. En grupp män i gula kostymer kånkade ombord instrumentväskor och notställ via den aktre landgången.

Två luckdörrar slogs upp till det djupaste lastutrymmet och en liten kran sänkte ner det första av de framvallade svartvita nötkräken. Skrämt råmande och djuren på kajen blev än mer oroliga, värst bökade en kraftig tjur med svartglänsande hud och onda ögon.

        Nelsons blåsa gjorde sig påmind och han smet bort bakom en rostig plåtkur vid kajkanten. Strålen jagade iväg ett stim småfisk som ryckigt försvann in under en flytande tidning. Förstasidesrubriken gick ännu att tyda: Belägring!

Långt ute över viken hade zeppelinaren försvunnit, eller kanske var den lilla pricken luftfarkosten men Nelson var inte säker, det kunde vara skum i ögat. Bistert förebrådde han sig. Det var inte första gången han tappat kontrollen innan ett stort jobb. Han försökte skaka av sig dysterheten med en bestämd föresats att inte göra om misstaget och att det troligen varit ett skitjobb men han trodde inte sig själv, inte på någon av punkterna. En ljusglimt var att en ny middag kanske väntade i villan på sluttningen redan till nästa helg. Nelson drog upp och fiskarna återupptog sin måltid på en brödkant.

Hoptryckta mot kuren satt en gammal gumma och en liten flicka skyggt stirrande ut under en grå filt som fungerade som både huckle och mantel. De måste knäpptysta ha sett hans bestyr och försökte fortsätta vara osynliga men väl upptäckta sträckte den lilla fram en lortig och tiggande hand. De såg ömkliga ut och Nelson kände sig besvärad – kanske var de Gömda – troligen, vanliga tiggare var mer påflugna. Han grävde i fickan och ryckte upp en sedel. En gammal femhundring – en halv förmögenhet – och hade han en sådan kvar? Tydligen. Nytt rotande i fickan och han fick upp några småmynt, såg besvikelsen i den gamlas ögon. Va fan! Med berusningens storstilhet och i en slags fattigdomsgemenskap – de skulle bara veta hur ofta han själv var pank – tryckte han femhundringen i den lilla flickans hand. Skillnaden i nytta var enorm – han hade inte ens vetat att han haft sedeln, den kunde lika gärna ha varit uppdrucken. Den gamla norpade sedeln snabbt, kramade med ett hårt grepp som om den var ett farligt djur som inte skulle få chansen att röra sig, undkomma innan hon bockade med tårar i ögonen. Sedan kom paret snabbt upp på fötter och med den knutna handen tryckt mot bröstet och den andra i ett fast grepp runt flickans hand fladdrade gumman iväg med skygga sidoblickar – rädd för omgivningen, andra tiggare och kanske för att Nelson skulle ångra sig.

Men Nelson kände sig stolt eller lite glad över att åtminstone ha gjort något nyttigt med pengarna och räknade grumliga framtida poäng i karmahjulet.

Väl tillbaka på lastpallarna såg han att nästan all besättning och annan personal lämnat kajen och stod till större delen på den mindre följebåtens däck.

Lix väntade på pengar för att springa iväg och köpa cigaretter, uppenbarligen på kaptenens order, själv rökte hon inte. Nelson letade på nytt i fickorna och nu hittade han ett par skrynkliga sedlar av lägsta valören, sträckte över dem och fick ett tack och ett leende.

Vid den främre landgången stannade två bilar pysande av ånga och ett glammande sällskap började kliva ur. Först och snabbt som för att distansera sig från de andra hoppade en lång svartklädd kvinna fram. Gick likt en häger några meter bort och tände en cigarrett. Lite bök med knubbiga händer runt dörrkanten och en klotlik flintskallig man med valkar i nacken klämde sig genom dörren, tittade sig om och skrattade. En mindre hattförsedd sfär kom efter och började gå runt mannen som en måne i bana kring sin planet. Med en lätt bugning hjälpte, överdrivet artig en kort solbränd man med svart oljigt hår i piska, en liten guldbrun kvinna i vit klänning och sandaler ut från baksätet. Ur den andra bilen kom en parant dam i rött med en råtta eller kanske hund som bjäfste och snodde virvlar på ett rött koppel.

Sällskapet välkomnades av en grånad herre i oklanderlig vit uniform med blänkande gulddetaljer. Troligen skeppets kapten för han gjorde honnör mot varje ny person som kom fram. Han flankerades av en bockande man i beige rock med ett svart plommonstop i handen; mannen från igår, han med brevet. Nelson sänkte blicken lite skamset och ställde whiskyflaskan bakom ryggen. Skit också, han visste inte riktigt vad han skulle göra. Lix kom tillbaka med två paket så det fick bli några bloss.

          När sällskapet och deras bagage av väskor och trunkar kommit ombord halades den aktre landgången in.

Kvar på kajen stod tjuren ensam stampande med ett tiotal vitklädda runt sig som försökte få fast lyftselen kring bringan samtidigt som de undvek hornen på det kastande huvudet. Männen lyckades men några meter upp fick den sprattlande, brölande hannen något att brista i selen och föll på rygg med en hård duns mot stenläggningen. Tjuren försökte rulla upp på klövarna men hamnade över kajkanten och en kaskad vatten stänkte över de framrusande lastarna. Rop och befallningar; Plums, plums, plums och tre man hade omedelbart hoppat efter, flera följde lika tveklöst. Rep från skepp och kaj samt dragkroken under kranen sänktes nästan lika snabbt ner.

           Flickorna hann först fram för att se på den blöta brottningen mellan människor och tjur, kaptenen och Nelson ställde sig bakom. Kampen blev kort, djuret var i chock och snart var det på väg upp; vatten och urin strilade på de vattentrampande männen som tog några simtag och vigt klättrade upp längst pålarna till kajen. Längst relingen stod det nyanlända sällskapet och applåderade.

           ”Bravissimo, bravissimo, mina pojkar” ropade den rödklädda damen, omväxlande blinkande med sina långa ögonfransar och putande med de rödmålade läpparna. Hennes långe blonde följeslagare klappade avmätt artigt händerna.

Droppar från tjuren fick följet att snabbt dela sig, kvar stod bara mannen i rock. Nelsons blick släppte tjuren som sänktes ner i lastutrymmet och mötte kaffeögonen. En lätt vickning på plommonstopet och ett leende.

          ”Kock Nelson, Ohoj! Vad bra! Ni har hittat hit. Vi sökte er i staden men ni var inte hemma. Inte var ni vid lufthamnen heller. Zeppelinaren behövdes i ett brådskande ärende, så nu blir det vatten i stället för luft” sa han med en inbjudande gest mot skeppet. ”Jag heter Javier och är slottsherrens förste betjänt. Kom ombord.”

            Nederlaget kunde tydligen undvikas. Nelson var inte alltför berusad, han skulle kunna föra sig och mådde egentligen ganska bra. Turen var fortfarande med honom och tillsammans med lite skärpning skulle han nog klara jobbet. Det kunde till och med bli kul och han hade alltid varit nyfiken på slottet. Så långt tillbaka han kunde minnas hade slottet figurerat i bakgrunden; som liten skrämde småungarna varandra med historier om monster och fångenskap, under tonåren påstod sig var och varannan ha varit där på överdådiga fester och i yrkeslivet florerade rykten om slottets rikedom.

En gång då han och en vän varit på havsfiske hade de fått något underligt på kroken. Till en början, ute i båten, trodde de att de fångat en jättemanet sedan såg det ut som en träskiva med fladdrande tygstycken i kanten. Först uppe på stranden hade de förstått att den meterbreda rundeln var en solrosblomma. Den måste ha drivit från slottsön. Slottet hette egentligen Solros men de flesta sa Slottet i havet.

Nelson hade säkert hört hundratals berättelser med varierande sanningshalt men nu skulle han få se med egna ögon. Ha inga förväntningar lovade han sig själv men redan i första steget bröt han löftet och började beräkna framtida inkomster med utgångspunkt från förskottets storlek. De få sedlarna han hade kvar strödde han skrockfullt i vattnet som ett offer till slottet och för egen tur. Småmynten följde efter.

         Halvvägs över landgången knuffades han nästan i hamnbassängen, ett rep räddade balansen, av Richard och flickorna som trängde sig förbi. Med framsträckt näve ställde kaptenen sig ivrigt på däck, grabbade tag i betjäntens hand och skakade med hjärtlig kraft.

”Jag är kock Nelsons assistent… ”, blåljög han ”… och med oss har vi två flinka lärlingar.” Flickorna neg med knappt återhållna fniss. ”Allt vårt bagage blev stulet på stranden. Redskap, knivar, kläder, ja ni förstår” fortsatte han ograverat. Nelson rodnade paff och förberedde sig på att omedelbart få vända tillbaka till kajen.

           Betjänten vred loss sin hand och kallade på en vitklädd.

”Vi ska nog kunna ordna några badrockar och annat behövligt till er” sa han lugnt utan något yttre tecken på ifrågasättande, snarare såg han road ut. ”Stewarden här visar er till hyttdäcket.”

Kaptenen sken upp, smekte beundrande relingens trä och tog vit rygg med flickorna efter.

”Ni får förlåta att vi inte tänkt på att ni givetvis har egen personal.” Och när Nelson inte sa något utan mer förläget hummade lite fortsatte Javier efter en mönstrande blick: ”Ni kanske också vill ha ombyte? Följ efter här så visas ni till er hytt. Vi ber om ursäkt för begränsningarna i garderoben men ni är ju inte avstämd ännu.”

          Nelson förstod inte vad som menades. Avstämd? Han kände att han allt mer förlorade greppet om vad som skedde. I stället för att styra, eller åtminstone ha hyfsad kontroll, tog händelserna ett allt fastare grepp och han sögs med. Till en början hade han nu plötsligt tre så kallade anställda, konstaterade han med en huvudskakning. Tog stegen upp till relingen och innan han ställde ner fötterna på de putsade plankorna skickade han de oljiga badskorna efter sedlarna. Inte mycket till offer.

         När landgången halades in tog sig tre svarta katter, med spetsiga öron och långa avsmalnande nosar, ett skutt och hann ombord. De zick-zackade mellan passagerarnas ben och hittade det rätta paret. En kort stund gned de sina huvuden mot betjäntens byxor för att sedan slinka iväg och krypa ihop i en soffas skugga på akterdäcket.

       Den sista förtöjningstrossen lossades samtidigt som Gamla kyrkans klockor började slå tolv. Pistongerna trampade igång och SS Calistron tuffade ut på det kava solglänsande havet.

Kapitel 1 Hetta och champagne

Han hade aldrig sovit i en säng. Golv eller bar mark var hans plats. Föll han i sömn på en soffa eller i hörnet av en fåtölj väckte mjukheten honom efter en kort grumlig stund. Emellanåt lyckades han slumra till några minuter stående. Utan att ramla omkull, han var för liten för att fallkraften skulle bry sig om honom. Nej, inte ens den brydde sig. De nätter han hade fått sova sedan middagsgästerna och vännen kocken hade stigit iland på ön var få, ingen obruten och i natt skulle det troligen inte bli någon vila heller.

Djupare in, i svitens tredje salong, vankade Narren av och an. Gick stelt, styltigt in det nya paret skor och talade till tomma luften eller osynliga åhörare. En plan förklarades återigen, samma ramsa som de senaste nätterna: "En måste dö. Först en …"

Den lille satte sig under det svarta draperiet vid dörren. Inte för att gömma sig, slagen skulle komma, men han kunde höra när katterna gled förbi utanför i korridoren. Och han var inte längre lika rädd, han hade fått en vän. Kocken måste vara hans vän, fastlänningen hade ju slutat bära sin skärmmössa.

Knappt en ynka halv öl in i kurerandet såg Nelson mannen svänga upp dörren till restaurangen, kryssa mellan slitna lunchdrinkare vid baren och sedan gå rakt genom matsalen mot hans hörnbord. Stegen var irriterande hurtiga och viga. Skörten på den beiga rocken fladdrade, mörk kostym, vit skjorta, en smal grön fluga kring halsen och på huvudet ett svart plommonstop. Händerna dolda i vita tyghandskar. Framme vid Nelson gjorde han en antydan till bugning med två fingrar mot hattbrättet, fiskade upp ett gult kuvert ur innerfickan och sträckte fram det.

          ”Det gäller ett uppdrag.”

Nelson höll undan blicken, lågt ner på den tjockkläddes byxor som tryckte mot bordskanten – kritstrecken korvade sig och tyget såg grovt ut – men mannen lät sig inte ignoreras och Nelson var tvungen att titta upp. Plommonstop? Vem fan bar plommonstop nu för tiden? Dessutom var hela klädseln underlig i värmeböljan, men Nelson varken tänkte eller orkade slippa ur sig någon spetsfundighet, inte fråga, helst inte prata för gårdagens sjöfylla skavde fortfarande cellerna. Han begärde inte mer av stunden än att få sitta tyst bakom tidningen och tvinga i sig ett par öl – bara att beställa hade varit ansträngande nog – men tydligen var det en för stor önskan. Och hur kunde mannen ha handskar och rock? Nelsons egen tunna sidenkavaj var för varm. Överflödig om det inte hade varit för att den dolde vinfläckarna på bröstet. Vit skjorta var ett snyggt men idiotiskt opraktiskt plagg. Bara skjortans tunna bomull var nära på för mycket i den exceptionella sommarhettan som för några dagar sedan hade slagit ett sekelgammalt temperaturrekord. Högtrycket tycktes nu ligga kvar och ruva kusten med staden som centralt ägg och inte orka lösa upp sig, mer på rent djävulskap än av någon naturlig meteorlogisk anledning.

Vanligtvis trivdes Nelson i värme men nu kladdade svett över hela kroppen. Den slöa takfläkten gjorde ingen nytta, rörde bara runt värmen och gnistrande dammpartiklar i de solstrålar som lyckats hugga sig in genom fönsterdraperierna. Tyget i skjortan var mer blött än fuktigt och hans tankar gick trögare än vad tributen till gårdagens vinkonsumtion borde bromsa, hjärnan arbetade jolmigt på halv fart.

        Mannen fjädrade på tå med kuvertet vajande mellan tumme och pekfinger. Nelson blev inte direkt oroad, han hade blivit delgiven många gånger, utan mer förvånad över att ha blivit hittad, igenkänd – mannen hade tveklöst vetat vem han letat efter – och Nelson ville bara snabbt få saken ur världen. Darrigt ryckte han åt sig kuvertet, än lydde inte handen men en namnteckning skulle han klara.

”Som sagt, det gäller ett uppdrag” sa mannen, nu med ett lätt, nästan spefullt leende som blottade ett par skrattgropar, vände om och rann ut ur restaurangen. Borta.

Nelsons ögon dröjde kvar vid entrédörren och han förväntade sig att den kostymklädde vilken sekund som helst skulle komma tillbaka, skratta bullrigt åt sin lustighet och avkräva en signatur. Men när dörren svängde upp var det ett gäng småflickor, alla i blå och röda baddräkter med lätta sandaler på fötterna, som kom in. De trängde sig mellan barstolarna fram till disken och tiggde isvatten. Troligen var de allmänna bryggorna bortom marinan deras mål för de bar en redan uppblåst rödvit badboll och en blommig hink med skramlande spadar – sandslottsbyggare. De två minsta fick dela på ett immigt glas. Citronskivan lades omsorgsfullt och sparsamt på en servett och sedan nådde en liten hand upp med skivan orörd till bardisken. Med varsin isbit i munnen skuttade flickorna sedan ner mot havet.

Nelson avundades deras bekymmerslöshet – framtiden påminde inte, stal inte av nuet, utan vandringen hem till kvällsmaten var något avlägset i slutet av en hel lång händelsefylld eftermiddag i vågorna och sanden. Själv hade han också en lång eftermiddag framför sig, förhoppningsvis händelsefattig, han skulle bara hålla sig i sin bubbla av avskildhet och dricka bort timmarna. Om han inte blev störd igen och kuvertet irriterade. Vad hade mannen sagt? Det gäller ett uppdrag. Och varifrån kom han? Intrycket han lämnat var kufiskt och det hade inte gått att bedöma hans ålder. Nelson fick för sig att mannen var äldre än vad hans smidiga djurlika rörelser gett sken av. Kanske var det den ålderdomliga klädseln som bedrog för ansiktet hade varit sunt solbränt, ögonen svarta – ton av kaffe, men under plommonstopet hade en rak lugg stuckit fram, inte gråstänkt utan korpsvart, i en nyans som gav sken av färgat hår. Och mannen hade inte sett varm ut under lagren av tyg, ingen fukt i pannan, inte en droppe svett i mustaschen, utan oberörd av värmen, som en vältränad människa. Det slog Nelson att han själv inte hade sagt något – behövt säga något och det var bra.

På linneduken kravlade två humlor för trötta för att flyga bredvid svaret på uppdragsfrågan – en gul rektangel mellan kniv och gaffel. Han satt vid ett färdigdukat bord, inte för att äta utan av strategiska skäl. ”Chef Nelson aux maines” spretade i grönt bläck. Han vägde kuvertet, fortfarande darrandes. På baksidan ett sigill i rött lack – Slottets i havet vapen – en delfin inuti en sol. Slottet? Varför kontaktade slottet honom och hur hade de vetat var han brukade återhämta sig? Eller det sista kanske inte var så konstigt. Han drack nästan alltid bort sina bakfyllor på den här kvarterskrogen känd för billigt öl, rustik italiensk mat och lugn avskildhet. Den främsta anledningen var dock att krogen bara låg ett par minuters gångväg från hans lilla krypin; en stökig vindskupa utan kök, sju trappor upp, där värden, en sniken dam, eldade ångpannan så snålt att hissen nästan alltid strejkade och ytterplagg var ett måste även inomhus under vinterhalvåret.

Nelson kunde inte förmå sig att öppna kuvertet, inte utan att först ta något starkt. Gårdagens arvode var väck – han visste inte ens om småpengarna räckte till den första ölen – och hans kreditvärdighet var numera ett skämt men det brukade ordna sig, flera av hans vänner sökte också ofta skydd här.

         ”En butelj”, han tyckte om ordet, ”öl till och en dubbel vodka” och eftersom han satt där han satt, ”Och Marie, en trattkantarellsoppa med rostat bröd” slängde han iväg till servitrisen. Han kunde inte bara hennes namn, han hade hittat hem till henne flera sena nätter, låt vara att det gått några år sedan nu, och deras samvaro hade övergått till ett syskonlikt band, eller kanske mer som det mellan en mor och en bortskämd son. Hennes skarpa blick avslöjade misstanken att soppan beställdes för att dryckerna skulle hamna på nota och att han inte hade pengar –vilket ju också var helt korrekt.

         Ölen och vodkan kom in; en kvick hivning och det tomma snapsglaset släppte några immiga droppar på kuvertet och gjorde en ring i bläcket.

        ”Och ta riktigt smör!”

Gårdagen ja, den hade varit lyckad på flera vis – han hade lejts in till en mindre trerättersmiddag i en villa uppe på östra terrasskvarteren eller som de kallades av innerstadsgyttrarna: Rikelutet.

”Räcker två hundra per gäst?” frågade värdinnan, rundnätt i femtioårsåldern, och när hon såg Nelsons förvånade min misstolkade hon den och ändrade sig innan han hann säga något, ”Tre hundra menar jag givetvis.” Nelson mumlade ur sig något som togs för ett ”ja” medan han räknade på hur mycket han skulle tjäna enbart på råvarorna. Tvåhundra per kuvert var överdådigt, tre hundra, tja, tack! Kanske skulle han lägga så mycket som hälften på inköp – troligen mindre.

         ”Du får skjuts ner för berget av mig. Vart ska du?” sa hon och lade handen på hans överarm.

         ”Saluhallarna vid Gamla kajen.”

                     

Vanligen brukade dofterna från det fuktiga stengolvet, fiskdiskarna, grönsaksstånden och saltet från havet göra honom lätt euforisk men nu var han stressad; överallt bland stånden in i de smala kryddgångarna, uppe på restauranghyllan, ölbåsen vid ingången, ja vart han än vände blicken trängdes och kryllade det av marin personal i vita uniformer. Tillrop och bakgrundsorl på ett språk som han först inte kunde identifierade, men sedan klarnade den ryska melodin fram.

Sjömännen handlade frenetiskt, han fick vara glad att han hann köpa hummer. Sex kilotunga blåsvarta skalkungar inlindade i blöt tång packades ner i en liten trälåda och spräckte hans skuggbudget – men kockådran i honom pulserade nyväckt och inspirationen inför middagen vällde fram, han blev på allt bättre humör och förrätten skulle garanterat imponera. En nätkasse med de mot vanliga dubbelt så dyra handflatsstora blå ömusslor var en excess, men skulle fullända måltiden redan innan huvudrätten.

         Två mindre sedlar och han fick kvitto på nästan det dubbla. Sedan följde han samma procedur för de övriga varorna utom vid köttdisken där den runde franske slaktaren av någon anledning hade ett ont öga till honom. Dunkelt mindes han en rödhårig kvinna – kanske ett kärleksstigmata. Men fransmannens kött var det bästa och fyra fint marmorerade mörkröda oxfiléer inrullade i papp gjorde sällskap med Nelson ut från saluhallen.

Han kom tillbaka till villan strax efter klockan ett, ställde kassarna och hummerlådan på arbetsbänken och fyllde en ölsejdel till brädden med torrt vitt vin, sodavatten och is. Ett par djupa klunkar gav bara svalka en kort stund men händernas stadighet höll i sig. Köksfönstren slog han upp på vid gavel men fick ingen lindring från värmen utan släppte bara in heta pustar tillsammans med torrt rasslande ljud från buskar och blad i trädgården.

Värdinnan trippade in, knallrött leende och tog sig själv ett glas. Första klunken lämnade en fyllig halvcirkel läppstift. Kvittona hade han ordnat i onödan, hon räknade inte ens summorna innan hon slängde lapparna mot en korg, två fladdrade ner på tegelgolvet, och tog position med höften mot köksbänken en handsbredd från honom och svalde mer vin.

”Varmt!” Hon och knäppte upp ett par knappar i blusen. Nelson nickade, fick bråttom, tog papplådan med potatis och flydde ut ur köket.

Efter två timmars slit i trädgården under ett träd med gröna äpplen, ångrade han nästan sitt inspirationsryck. Att skära en två centimeter djup, slantstor kork ur en Idahopotatis för att sedan gröpa potatisen ihålig likt ett tittägg tog sin tid och frestade på hans tålamod. En uppgift för ett köksbiträde. En timme senare slängde han den tjugonde och sista potatisen i hinken med kallt vatten. Åtta stycken extra, av erfarenhet visste han att det alltid bads om påfyllning.

Trädgården var formad som ett liggande ”u” med bottnen mot bergsväggen. Förbluffande var att den endast innehöll gröna växter med vita blommor. Varken rött, blått, gult glimtade fram om man bortsåg från terrakottastenarna i gångstigarna och den låga muren mot terrassen nedanför, samt de loja guldfiskarna som knappt orkade följa honom i förhoppning om brödkanter då han gick runt näckrosdammen. Två grodor, passande grönfläckiga, kväkte ikapp på varsitt blad. Nelson gav ifrån sig ett vänligt koack, det gjorde han alltid sedan år tillbaka när han såg en groda. De kväkte i retur, eller till varandra eller bara för att de var grodor men kväkandet valt som en hälsning gladde Nelson och han skakade på huvudet med ett inre förlåtande leende. På bottnen av dammen skymtade en grön delfin i mosaik.

Borta vid terrassmuren guppade en röd fyrkant, en keps på toppen av en krökt rygg. Ogräs slängdes långsamt men i jämn takt i en flätad korg. Nelson drog fram två cigaretter halvvägs ur ett paket.

”Får du verkligen ha en sådan keps – färgen menar jag?” inledde Nelson och sträckte fram paketet. Han var lite pratsjuk och ville ha en rast innan de verkliga middagsbestyren tog vid. ”Nelson, kvällens kock.”

          ”Raoul, den evige bladryckaren.” Ansiktet, solbränt och gråskäggigt, vändes uppåt och med en hand på låret hävde mannen sig upp i stående och drog svett ur pannan. ”Det är faktiskt sant, de har varit på mig flera gånger.” Han tog emot cigaretten, lät Nelson böja sig för att tända och drog ett djupt bloss. ”Jag brukar glömma att byta. Ser du där nere, två hus bort, den plätten sköter jag på förmiddagarna.” Solen låg rätt på och det illröda huset såväl som trädgården gav illusionen av att brinna. Trädgårdsmästaren grävde i overallfickan, fick fram en vit keps som han satte på sig med skärmen i nacken.

Nelson hade inte lagt märke till det tidigare, trots att han bott över halva sitt fyrtioåriga liv i staden, men nu såg han att varje trädgård följde samma grunddesign – grönt och endast en ytterligare färg. Trädgården nedanför gick i gula toner, österut såg han en blå och än längre bort tycktes en trädgård med en mörk kub i mitten gå helt i svart men det kunde vara skuggan från klippan som lurade ögat.

”Har du en egen trädgård?” frågade Nelson.

Bladryckaren flinade stort och sträckte armen åt väster.

”Följ terrassvägen nedåt till sista stenvillan så ser du triangeln med mitt lilla uppror ovanför stadsparken. Huset är mycket litet.”

Under handflatan klättrade Nelsons blick nerför berget, höll sig till serpentinen mellan de mäktiga stenhusen och trävillorna, halkade genom alléerna i parken, irrade i stadsgrytan för att sedan hoppa tillbaka ovanför parken och landade i en färgexplosion. Han skrattade till, hela paletten trängdes runt ett lågt trähus med stor veranda.

”Vad heter huset?”

           ”Gissa.”

           ”Säg inte…?”

           ”Jo.” En viskning och så skrattade de båda.

Nelson blev allvarligare när han tittade ut över bukten. Hundratals krigsskepp låg tätt i halvcirklar långt ut på redden. En febril trafik av alla upptänkliga småbåtar, kanoter och flottar med diversesäljare cirklade runt eller gick mellan hamnen – med skaffning och minnen från hem, från Norr – och fartygen på väg till Södra Kriget.

Väl tillbaka i köket kokade han potatisinkråmet och gjorde ett mos med smör, aningen grädde, salt, vitpeppar, en nypa muskot och rikligt med finhackad persilja. Sedan fyllde han de urgröpta potatisarna med moset, några få flarn stekt bacon och korkade igen dem. Någon timme innan han skulle klyva humrarna och bända upp musslorna för grillning till förrätten skulle potatisen in i ugnen. Överraskningen var alltid stor; ett krispigt rostat skal, ett par centimeter bakad potatis och sedan mosets lenhet mitt i hjärtat.

        Skalarmödan under trädet hade lönat sig och middagen hade nästan gått för lätt; till den ugnstekta oxfilén hade han helt enkelt, i en stor klick smör, bara brassat på hela kantareller, stenmurklor skurna i halvor, finhackad schalottenlök och kostat på sig att hyvla i några svarta tryffelknölar. Grädde, ett par tre skedar dijonsenap, lite svartvinbärsgelé för sötmans skull – Madeiravinet hade passat bättre men slatten var för liten för att undvara – aningen salt och svartpeppar och efter några minuter var såsen ihopputtrad. Ångade blomkålsbitar, morotsslantar och sockerärtor strösslade med grovt skuren basilika, dragon och persilja hade fullbordat rätten.

”Här är fem hundra extra och det är bara för potatisens skull!” mullrade värden fryntligt då han tryckte sedeln i Nelsons ena hand och skålade konjakskupan i hans andra. Den tjugofyraåriga konjaksflaskan stod kvar på köksbänken när Nelsons droska kom för att ta honom ner till stadens nöjeskvarter och han lät flaskan slinka ner i rockfickan, fick en kyss på kinden av värdinnan tillsammans med utfästelser om fler jobb, andra mindre middagar och en större buffé då dottern kanske äntligen skulle klara studenten.

På vägen in i droskan snubblade han till lite – redan smått berusad tydligen. I baksätet tog han en djup klunk av konjaken, riste till i kroppen, plockade upp några spänstiga efterrättshallon från en halvliters papplåda och krossade dem med tungan mot gommen. Det var kanske inte någon riktigt lyckad smakkombination. Nej, inte heller reprisen fick honom att ändra sig, hallonen flög ut genom sidfönstret, studsade mot ett träd och träffade nästan hästarna.

        ”Till Blå Klubben”, i kväll skulle det bli blues, tänkte han belåtet med vänster hand på rullen med dagens svartvita förtjänst – drygt tre tusen, en arbetares veckolön. En liten sup ytterligare och ett kort skratt; hur i helvete kan man döpa sitt hus till Regnbåge?

 Soppan ångade och på det rostade brödet smälte smöret. Först skulle Nelson äta sedan öppna kuvertet – slippa oron. Det var alltid bättre att veta vilken ny belastning eller obehaglig nyhet som skulle ignoreras även om han oftast bara slängde illavarslande brev; ”I sympati med strutsarna” brukade han halvljuga för sig själv som om den tama lustigheten kunde förändra vikt och innehåll i ett meddelande och ge absolution.

Trots värmen var tydligen het soppa vad han behövde. Svettningen avtog, svamparna och brödet var lagom mycket att tugga, maten gjorde honom gott och när han torkade sig om munnen hade cellerna i kroppen kommit på plats. En cigarett, tänd med stadig hand, flarn av spräckt röd lack på den vita duken och kuvertet var öppet.

       Bredvid ett gult brev låg sedlar! Det kunde inte vara sant, fem stycken rara, ovikta tusenlappar och dessutom i den gamla, starka valutan! Reflexmässigt dolde han dem under bordet. Lät tummarna smeka över det tjocka bomullspappret och pekfingernageln knäppa mot guldtråden. Han hade inte sett en av de stora gröna sedlarna de senaste åren och allt för sällan dessförinnan. Olika inköp och excesser fladdrade förbi, blev impuls och omsattes i handling. Brevet lät han ligga kvar i kuvertet.

”En flaska Gula Änkan”, ja för fan, klockan var redan ett och han skulle till och med hinna ekipera sig. Nöjt, mycket nöjt lutade han sig bakåt i stolen och gungade långsamt. Hans nyckelring hade en tjock fläta i guldfärgat silkesgarn med en tät tofts i änden – hans gyllene lejonsvans – och han slog den fram och tillbaka över näsan, ett omedvetet beteende när han var tillfreds, hade gjort någonting bra eller som nu blivit turligt belönad. Maries hotande blick möttes med en uppvisad sedel samtidigt som han formade munnen till ett tyst litet ”o”.

       ”Det spelar ingen roll, all champagne är slut” svarade hon med framsträckt hand, ”Ryssarna.” Sedan försvann tålamodet, ”Seså, får jag tusingen så kan jag få betalt även för förra gången.”

         ”Förra gången? Visst svarade Nelson, inte för att han kom ihåg hur mycket eller när det varit, mest glad över att det fått ske, lite kreditvärdighet fanns tydligen kvar. ”Men ge mig en vodka till, skicka efter en droska och avrunda uppåt till närmsta gamla hundring” sa han beräknande storstilat, det skulle löna sig nästa gång han var pank. Även om det nu skulle dröja ett tag så skulle den stunden komma – lika säkert som att solen skulle gå upp i morgon och att han skulle tömma hasselnötskontot sista veckan i oktober trots att han varje år lovade sig att lämna det orört.

På kuvertet hade bläcket torkat och glasavtrycket var häpnadsväckande likt en Ludvig XIV-sol med vänliga ögon och leende mun formad mitt i Nelson. Kung Sol. Han stoppade kuvertet i kavajen och kontrollerade att sedlarna låg i byxfickan, mest för att övertyga sig om att det var sant – att han hade pengar, gott om pengar.

”Droskan är här” och med en slängkyss lade Marie till ”Det gick på 101 gamla.” Nelson log och gladde sig åt hennes glädje. På Chez Sam måste de ha champagne och där skulle han läsa brevet men först skulle han inhandla en ny rock och nya skor.

”Ingen champagne och det här ska föreställa en fransk krog” ryade Nelson lite skadeglatt. Che Sam låg längst ut på gamla fiskarpiren, var byggd som ett åttasidigt lusthus med lyktbehängda glasverandor i alla riktningar och var draperat med grånat fisknät, livbojar, lanternor och obskyra fiskeredskap på såväl på insidan som utsidan. Kitsch helt enkelt men man äter inte inredning och restaurangen påstod sig ha den bästa maten i stan – fiskrätterna helt säkert, här fick han böja sig – men att de inte hade en droppe champagne roade honom yrkesmässigt. ”Har ryssarna dränerat hela stan?” malde han på samtidigt som blicken vandrade över hyllorna med starksprit. I spegeln bakom flaskorna såg han sig själv i den nya rocken och studsade till – han såg nästan snygg ut. Pengar ökade inte bara självförtroendet, de var ett skönhetsmedel i sig och vars bieffekter han var beredd att leva med.

       ”Jag såg dom bära iväg med tre lådor. Sjömännen” sa hans bargranne, en rödhårig ung kvinna med fräknar som Nelson lade märke till först nu. Hon såg pigg ut och besvarade hans leende. Ansatsen till förnyat raljerande stoppades syrligt av bartendern.

”Vi har faktiskt champagne. En magnumflaska Moet et Chandon till det facila priset av ettusen…” och med en konstpaus lade han till den avgörande nedtryckningen ”… gamla.”

Nelson knep ihop läpparna, övervägde att täppa till bartenderns flinande mun med ett nonchalant ”in med flaskan” men hade lite förstånd kvar, fann besinning och vände sig mot kvinnan.

           ”Har du ätit?”

Hon skakade på huvudet.

Nu ödmjukare, säkrare på sig själv och med intresset definitivt förflyttat från sprithyllorna bad han om att få ett bord för två och torrt vitt vin omgående.

”Det är verkligen från Slottet i havet” konstaterade den fräkniga högt och förvånat efter att nyfiket ha läst brevet. Smått imponerad tittade hon upp på Nelson – han var inte enbart i spenderartagen, allt var inte tomt skryt. De hade ätit, hon hela portionen och med god aptit, han mest petat i fisken, druckit och föreläst om hur en hälleflundra borde vara ångad och något om skirat smör, att det inte bara var att smälta utan att det även skulle skiktas av, hon hade inte lyssnat så noga. Hon läste brevet igen och ryckte sedan honom lite i ärmen. Han vände sig om från en nyfunnen kamrat vid grannbordet, log och fyllde på hennes glas.

           ”Du det här är viktigt.” Hon höll brevet framför hans ansikte. Nelson tittade på det gula arket som om det var något helt obekant, sedan klarnade han till.

            ”Brevet, brevet ja. Läs det för mig.”

            ”Läs det själv.”

Nelson tog det med fuktiga fingrar, tände en cigarett och fick anstränga sig för att läsa trots att handstilen under brevhuvudet med solen och delfinen var tydlig:

Kännedom om Er kokkonst har nått Slottsherren. En kvälls inhyrning för tillagning av middag efterfrågas.

Transport till Slottsön för menyplanering och förberedelser avgår i morgon med Slottets luftskepp klockan 9 från ankringsplatsen vid badorten Tre Tallar.

För Slottet Solros

DuChampes

Förste köksmästare, Strandköket.

PS Ett mindre förskott bifogas.

DS

Och med en kantigare ålderdomlig handstil:

PPS Eventuellt kommer en uppgift av annan natur att erbjudas.

        Tonen i brevet var kort, nästan befallande – tog de för givet att han kunde och ville komma? Skit samma, ingen löjlig stolthet här, uppdraget var en god möjlighet. Nelson visste att han var bra på att laga mat men att de just valt och dessutom hittat honom förbryllade men spritomdömet sa visst, jag är förbannat bra och väl värd att leta efter. Och om förskottet hade varit ett ”mindre” vad skulle då inte arvodet vara? Och vad fan innebar ”en uppgift av annan natur?” Han hade inget viktigt inbokat, inget oviktigt heller för övrigt, och det här uppdraget kunde både bli lönande och roligt. Han hade alltid varit nyfiken på Slottet i havet.

Den fräkniga med huvudet mot hans axel kikade menande på klockan ovanför bardisken.

”Du”, nu med älskvärdhet i rösten, ”klockan är redan tio, ska vi gå?”

Vi? Nelson tittade in i de gröna ögonen och på munnen som sprack upp i ett frågande leende. Han vek ihop brevet och stoppade tillbaka det i kuvertet. Såg den leende solen i bläcket och log tillbaka.

          ”Mår man som kung Sol ska man agera som kung Sol. Det här måste vi fira.” Han sökte ögonkontakt med den glasputsande vid bardisken men fick ingen. ”Jag köper magnumbuteljen! Bartender hit med champagnen!” ropade han så att gäster, de flesta högre ryska officerare, bord bort tittade upp för att sedan besvärat blicka ner bland musslor och räkor. Burdus högljuddhet – något han själv hatade – och för att inte riskera en scen, få fortsatt uppmärksamhet vid baren, sträckte han över en av tusenlapparna till den rödhåriga. Hon hade presenterat sig – Anna? Angelika? Det fick bli ett du. Han såg att hon tittade frågande på honom som om han inte var riktigt klok, sedan fattade hon tydligen något beslut, fjäderkysste hans kind och slank iväg till baren.

            Ägaren själv kom in. Upprymd, överraskad av att Nelson en stammis, eller åtminstone hyfsat frekvent gäst men med klen ekonomi, hade beställt rariteten som till och med ryssarna hållit för dyr. Med fransk brytning – äkta eller spelad lät den lika löjlig i Nelsons öron – frågade han om han kunde få äran att korka upp buteljen med hemlandets mest berömda dryck. Den fräkniga hade tagit befälet över bordet och nickade.

Korken vreds skickligt och försiktigt; ett litet plopp, flaskan var nära på perfekt öppnad, skummandet hade inskränkt sig till några droppar på flaskhalsen. Ägaren hällde stolt upp, bugade och drog sig undan.

Champagnen var kall och torr, flickan och Nelson varma och fuktiga.

Nelson fyllde upp för en tredje gång, vinet skummade ner på linneduken, och skålade med bubblor i näsan.

”Det börjar bli sent” försökte den fräkniga.

       ”Det är lugnt. Vi har gott om tid. Jag behöver inte vara där förrän om tio timmar.” Han kastade en kontrollerande blick på barklockan, midnatt. ”Okej, om nio men det är lugnt.”  Han tänkte ta en droska och åka till Tre Tallar redan i natt, det kunde inte ta mer än någon timme och råd hade han. Ett billigt hotellrum, en uppfräschande dusch, en stärkande frukost med mycket kaffe och sedan skulle han stå beredd vid ankringsplatsen långt innan klockan nio – ge ett gott första intryck. Kanske skulle han till och med hinna köpa en ny skjorta.